Som ett barn på julaftons morgon
ja sån blir jag, Varje gång jag ser att Jason Diakité aka timbuk har skrivit en ny krönika i Punkt Se.
Sedan läser jag den,skrattar hysteriskt,skrattar igenkännande,suckar och nickar bekräftande under de kanske 5 minutrarna det tar att läsa igenom artikeln, och avslutar alltid men att utbrista högt för mig själv "Han är SÅ begåvad!". Sedan fortsätter jag min dag,med ett litet leende i bakfickan..
Läs honom...
Jag blir lycklig av att se begåvade människor.
Jag sitter på handbollsmatcher, på teaterföreställningar, på konserter och bara fyller på mitt lycko-förråd. Jag sitter hemma i soffan och tittar på So you think you can dance? och blir så otroligt glad över hur begåvade människorna som deltar är!
Och så blir jag lite glad en stund över att jag inte är så egocentrisk så det ska krävas att det är Jag som ska vara den begåvade,den i centrum för att det ska räknas och glädja mig, å en sekund senare inser jag att jag precis klappade mig själv på ryggen över mitt exemplariska beteende, min förmåga att glädjas åt andra. Och så var jag alldeles mänsklig igen...
Men jag blir verkligen lycklig när andra lyckas, kanske är det hoppingivande,kanske är det inspirerande, eller så e det kanske helt enkelt "kan det rövhålet lyckas så ska väll jag också kunna det!", jag e ju trotts allt inte mer än människa.
För visst jämför jag mig ständigt, visst ser jag ständigt personer i min omgivning med snyggare ben, rakare tänder, vackrare hår, pojkvänner, feta årsinkomster, underbara yrken och massvis med andra "bättre än jag"-egenskaper, ägodelar och kroppsdelar för den delen.
Och den dagen jag tänker "shit vilka snygga ben hon har" och stannar där, å inte fortsätter tanken med "...tänk om jag hade sånna", då ska jag klappa mig själv på ryggen med gott samvete, för då förtjänar jag klappen.
Jag tänker inte sitta här och propagera för bättre självförtroende eller hela "Du duger som du är"-prylen förrän jag känner att jag själv kan leva efter det. Men det är mitt hopp,att jag en dag kan göra det. För tänk vilken massa tid och ork man skulle kunna spara, som man skulle kunna använda till så mycke bättre saker än destruktiva tankar, och avundsjuka. Man skulle kunna ta longboarden under armen å spendera en solig höstdag i slottskogens backar, man skulle kunna ringa en kompis å berätta vad man åt till frukost, man skulle kunna köpa en rumsren tax, eller rentav två.
Sedan läser jag den,skrattar hysteriskt,skrattar igenkännande,suckar och nickar bekräftande under de kanske 5 minutrarna det tar att läsa igenom artikeln, och avslutar alltid men att utbrista högt för mig själv "Han är SÅ begåvad!". Sedan fortsätter jag min dag,med ett litet leende i bakfickan..
Läs honom...
Jag blir lycklig av att se begåvade människor.
Jag sitter på handbollsmatcher, på teaterföreställningar, på konserter och bara fyller på mitt lycko-förråd. Jag sitter hemma i soffan och tittar på So you think you can dance? och blir så otroligt glad över hur begåvade människorna som deltar är!
Och så blir jag lite glad en stund över att jag inte är så egocentrisk så det ska krävas att det är Jag som ska vara den begåvade,den i centrum för att det ska räknas och glädja mig, å en sekund senare inser jag att jag precis klappade mig själv på ryggen över mitt exemplariska beteende, min förmåga att glädjas åt andra. Och så var jag alldeles mänsklig igen...
Men jag blir verkligen lycklig när andra lyckas, kanske är det hoppingivande,kanske är det inspirerande, eller så e det kanske helt enkelt "kan det rövhålet lyckas så ska väll jag också kunna det!", jag e ju trotts allt inte mer än människa.
För visst jämför jag mig ständigt, visst ser jag ständigt personer i min omgivning med snyggare ben, rakare tänder, vackrare hår, pojkvänner, feta årsinkomster, underbara yrken och massvis med andra "bättre än jag"-egenskaper, ägodelar och kroppsdelar för den delen.
Och den dagen jag tänker "shit vilka snygga ben hon har" och stannar där, å inte fortsätter tanken med "...tänk om jag hade sånna", då ska jag klappa mig själv på ryggen med gott samvete, för då förtjänar jag klappen.
Jag tänker inte sitta här och propagera för bättre självförtroende eller hela "Du duger som du är"-prylen förrän jag känner att jag själv kan leva efter det. Men det är mitt hopp,att jag en dag kan göra det. För tänk vilken massa tid och ork man skulle kunna spara, som man skulle kunna använda till så mycke bättre saker än destruktiva tankar, och avundsjuka. Man skulle kunna ta longboarden under armen å spendera en solig höstdag i slottskogens backar, man skulle kunna ringa en kompis å berätta vad man åt till frukost, man skulle kunna köpa en rumsren tax, eller rentav två.