hannaemilia

Jag kommer sakna dig...
Jag kommer sakna ditt skratt...
Jag kommer sakna hur du himlade med ögonen, suckade och sen skrattade när mormor för tionde gången frågade om du "verkligen inte skulle ha en liiten smörgås till..."
Jag kommer sakna din underbart goda mat...
Jag kommer sakna att sitta och lyssna på dina berättelser från Italien, från när du var barn, från när du kom till Sverige...
Jag kommer sakna din brutala och knäppa humor...
Jag kommer sakna din fruktansvärda envishet...
Jag kommer sakna dina miner, hur du rörde dig och gestikulerade när du pratade på samma sätt som jag gör...
Jag kommer sakna att komma hem till dig, krama dig hårt och pussa dig på kinden, fastän man de senaste åren var rädd att du skulle gå av om man kramade för hårt...
Jag kommer sakna dig, morfar, varje dag, hela tiden, när jag väl förstår att du är borta.

..säger man, för att mena på att allting kan hända.
Kaffet är gott idag säger jag, och min boll behöver pumpas.  
I söndags spenderade jag dagen på Aranäs open. Bland minihandbollar, inte fullt så mini handbollar, peppade killar och tjejer och inte fullt så peppade pollenallergiker. Solen sken och det va sådär go och taggad stämning som det bara blir under cuper. Rustan såg glad ut och de som promenerade runt och tömde soptunnor såg, kanske inte fullt så glada ut. Allt var som det skulle med andra ord. Och jag saknade handbollen något grymt, som vanligt, som jag alltid gör när jag är på match, och ännu mer under cuper. Det gör mig sne att ett beslut man tog när man var ung och dum (jag är fortfarande ung visserligen, och det där med dum är en definitionsfråga), inom sportens elitsystem och satsningsmentalitet idag, är fullständigt irreversibelt. Hoppar du av tåget av en eller annan anledning så ska det bannemej mycket till om du ska hinna ikapp det och hoppa på igen. Meeen ja ä itte bitter.. (kollar i skrivande stund vilka göteborgslag som ligger i de lägsta divisionerna och googlar på korphandboll haha).

När jag sedan kom hem och bestämde mig för att ge mig ut och springa, bestämde sig regnet som hållit sig borta hela dagen, simultant för att falla. Det bör tilläggas att jag redan gett mig ut när den första droppen föll. Och envis som jag är så sprang jag snabbt hem igen, bytte till en tröja med luva och sprang ut igen.
Det skönaste med att springa är när man har sprungit så långt så att man inte behöver tänka längre, kroppen börjar göra rörelsen av sig själv och du kan mentalt spendera tid någon annan stans. Tänk om det fungerade på samma sätt med exempelvis tentaskrivande, att när du väl börjat skriva ordentligt så gjorde kroppen resten och du kunde tänka på annat. Life's good in fantasyland.

Och jag har som vanligt hängt kvar där alldeles för länge, med tanke på att jag om 4 timmar ska till jobbet och öva in 2 koreografier med mina små danstjejor. Det är inga problem i det faktumet, utöver att de två koreografierna som ska inövas inte är gjorda än.
Jag är farlig för mig själv.
Men jag är väl mitt vanliga tidsoptimistiska trassel av en tjej, och säger som det står på Liftarens guide till galaxen: "Don't panic!", bollen är rund, låt oss bara hoppas att det är mer klister på min sida planen idag.

Det är klurigt.
Jag har en strategi..
Jag vill inte påstå att den är i närheten av bra..
Eller att den är någon slags lösning på problemet..
Eller att den ens är medveten..
Den är mer något utav en välutvecklad överlevnadsstrategi, som tagit form efter år av dubbel -ja till&med trippelbokande av mig själv.
Det hela börjar i någon slags välvilja eller låt oss bara säga Vilja, för även om jag vill allas bästa allt som oftast och avskyr att svika någon och säga nej, så är jag inte dum nog att säga "ja gärna" till saker som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och hyperventilera. Jo så dum är jag visst, men ganska sällan tack & lov.
När det sedan dras i mig från tre olika håll, (tre olika håll som jag uppmuntrat och sagt "ja gärna" till bör tilläggas) och jag sitter och ska knyta ihop dessa snörstumpar till en grandios läcker rosett som ska bli min dagsplan, och det slutar i ett enda strassel av misslyckade knutar, det är Då jag vidtar min strategi..
Så här kommer den nu..
Sätt er ner och håll i er..
waiiiit fooor iiiiiiit..
Jag
blir
snigel.
Jag tar fram en sax, klipper av alla jävla trådar i nystanet av knutar framför mig, och inväntar reaktionen med händerna för öronen. 
 
Istället för att bara se det hela för vad det är. Göra en realistisk bedömning av vad jag själv är kapabel till, vad jag tidsmässigt och orkesmässigt klarar av, och sedan utifrån det omsorgsfullt välja trådar. Och de trådar som inte får plats får vänta till en annan dag.
Antingen är jag en fullfjädrad tidsoptimist som vill göra allting nu och helst samtidigt.
Eller så har jag orealistiska krav på mig själv och är livrädd för att öppna munnen och säga "nej".
Eller så tror jag att jag är stålmannen.
Eller så är jag bara rätt å slätt omogen och dum.
Och är det sura miner jag är rädd för ska följa av mina "nej" så är ju bästa sättet att vara ärlig från början, ett nej i sista sekunden är sällan mer uppskattat än ett nej redan från början.

En sak är iaf säker.
Slutar jag paniknysta och börjar fläta så besparar jag både mig själv och mina dubbelbokningar onödigt trubbel.

helst tills dess att det inte finns någon tid kvar och paniken börjar sprida sig inifrån och ut..
Den där lilla svårdefinierade obehagskänslan i magen blir en klart definierbar Ångest och man ställer sig frågan om och Om igen... "Varför började jag inte i god tid!?".
Men det där "god tid" är förrädiskt, det är det som signalerar "så du kan ta det lugnt" till resten av kroppen. Sen finns det de där människorna på vilka det har motsatt effekt, "god tid" översätts snabbt & lätt till "så börja redan nu så är du av med det!". Jag har aldrig vart en av dom människorna. Dvs jag är välbekant med termer som panik och ångest.
Nästa helg är det dansföreställning som gäller...
Jag har inte börjat koreografera än...
Jag bloggar & dricker te istället...
Jag som aldrig bloggar annars...
Kanske är det det berömda tenta-syndromet som bubblar upp till ytan vid press.
Tenta-syndromet innebär att alla aktiviteter, oavsett ointresse av dessa under normala förhållanden, är en bal på slottet i jämförelse med att sätta sig ner och plugga. Det är då du exempelvis börjar tvätta fönster eller virka. Eller titta på Hem till gården-repriser på 4an.

Blogginläggen har bara runnit ur mig på sistone som ni själva ser, det kan bero på att allting har hänt samtidigt och min hjärna har därför ställt in sig på "avvaktande-läge" för att helt enkelt överleva och ha en rimlig chans att förutse det oförutsebara. Som anas av föregående mening så förutsåg jag ingenting, och blev därför överraskad, vad jag blev överraskad av är en lång historia, och allt det där som hände samtidigt är för långt för att gå in på i detalj.
Jag kanske skulle göra en lista...
När jag var yngre gjorde jag ofta listor. Listor över vad jag skulle göra på sommarlovet exempelvis. Jag vet inte om det var början i utvecklandet av något slags kontrollbehov eller om det bara var ett sätt att se på papper hur mycket skoj jag hade framför mig, men en flitig listskriverska var jag iaf.
Så jag slår på stort och återupplivar gamla minnen...
Den senaste tiden har till stora delar bestått av:

Jobb + förberedande av jobb - Koreograferande, musikväljande & dansande
Handboll - Tittande på, pratande om & utövande
Mild förvirring - Varför?
Skate/longboardglidande - Transportmedel, kompishäng & kvällssysselsättning
Ansökande till universitetet - För att det såsmåningom ska komma en höst
Total förvirring - Va?
Mer ansökande - För att när hösten såsmåningom kommer så ska det finnas en lägenhet mindre än 2 bussar bort från skolan
Överanalyserande - För att det är så jag funkar
Lite sommarplanerande - Jag är ingen planerare, men vill man exempelvis se diverse bra musik, så får man slänga in sina slantar redan nu
Slutsats - Analysen har inte fört mig närmare någon slags lösning på problemet jag inte kan definiera och jag lever därför vidare i en slags ovisshet som till viss del innebär spänning men även en hel del vilsenhet.

Och apropå att vara vilsen.
Alla som känner mig vet att jag inte har något lokalsinne. Jag vågar till&med i sammanhanget slänga mig med termer som obefintligt. Det är ungefär samma känsla som under de senaste veckorna har infunnit sig i min mage och mitt sinne. Den där "men vänta nu.. det där huset har jag sett förut? har jag gått i en cirkel nu?...fan.. jag fortsätter framåt och svänger vänster, då borde det bli rätt.. här tog vägen slut?! jaha... då blir det till att backa. Ja då var man vid det här huset igen då, vilken håll kom jag ifrån förut? ska jag gå tillbaka? Det börjar bli mörkt, ska jag sätta mig här och hoppas att någon kommer förbi som kan hjälpa mig hitta rätt..?"
Nej jag är inte den som ber om hjälp, jag kan själv, eller "kan kev!" för att citera en mycket mindre jag. Men fråga om vägen har jag inget emot att göra, jag är ju kvinna after all. Vi "får" vara vilsna. Det berövar oss inte på makt. För makten sitter i maskuliniteten. Och man behöver en snopp för att vara maskulin på riktigt. Och jag har ingen... Vilket gör det mycket bekvämare att ha tajta jeans på sig...
Detta sidospår får tala sitt eget tydliga språk, jag har inte druckit något kaffe idag, vilket för oss tillbaka till inledningen av detta välskrivna djupa inlägg, eftersom även detta sätter min hjärna i "avvaktande-läge".


När jag har extremt tråkigt så googlar jag på "sloth", detta har en magisk effekt på mig. Kanske är det en längtan efter att leva i ett oerhört långsamt tempo, och med ett ständigt leende oberört titta på hur omvärlden stressar ihjäl sig.

på att uppdatera min blogg. Men jag tänkte nu & några veckor framöver göra ett tappert försök att bättra mig.
Det känns lönlöst att ge sig på sammanfattningar av den senaste tidens äventyr, misslyckade äventyr och ickeexisterande äventyr så jag börjar på ny krita som man säger.. (vad händer med alla de små kritstumparna som aldrig avslutas helt, jo det ska jag berätta för er, they come back to haunt you! men mer om det en annan gång)
 
Folk påstår att våren är på väg, jag är en av dessa jag här kallar folk..
Men när jag under mina promenader till bussen vadar genom snöslask och sedan får kämpa för att bända upp mina stelfrusna fingrar och greppa busskortet så tvivlar även jag, den mest optimistiska av optimister.
Men sen får någon fågel fnatt i träden bakom busskuren och ett litet gråmulet moln seglar iväg och under ytterligare 34 lager moln så kan man om man tittar jävligt noga och tar hjälp av sin fantasi, se något som förmodligen är solen. Och så hoppas jag igen.

Idag, efter att ha lagat den mest kulinariska av måltider (ris,fiskpinnar och grönsaker) så landade jag i soffan framför sex & the city. Det är skönt när man får ögon-öppnare av amerikanska serier tycker jag, ju sämre de är desto roligare är det, för let's face it, ingen vill erkänna att de känner igen sig i Gregory McI'mrichandhandsome eller Mariah Slutbutproudofitjohnson i den sämsta av såpor. Härmed säger jag inte att sex & the city är bajs, sex & the city är undantaget som bekräftar regeln. Och idag var det Carries tur att öppna mina ögon..

"Maybe some women aren't meant to be tamed. Maybe they just need to run free til they find someone just as wild to run with them."

Och då visste jag plötsligt vad det var jag såg i dig i somras.
Alla frågar mig, alla påpekar allt det där uppenbara, allt det där som borde få mig att säga "jag vet, jag glömmer honom". Och jag har inte haft något bättre motargument än "Men jag ser att det finns någonting där.."
Och så måste det vara.. jag ser mig själv, sidor hos mig som kanske inte är de man skryter om direkt eller skriver i sitt CV, men som onekligen är en del av den jag är. Du är likadan.. Jag hade hoppats att du skulle springa med mig.
Men jag var för långsam.. jag? jag som alltid ligger 10 steg före bara utifall att..
Jag hatar att ångra något jag aldrig gjorde.

Idag har jag spenderat hela dagen med att (o)plugga. Jag har hemtenta. Snabbt och enkelt översatt så betyder det att allting, och då menar jag Allting, känns plötsligt mycket roligare och mer givande än att just plugga.
Plötsligt ser jag den där proppfulla tvättkorgen som annars bara är ett färgglatt dis i ögonvrån som en utmaning. Det är jätteskoj att leta efter den där borttappade strumpan, och det har aldrig förr varit så roligt att se samma reprisavsnitt som förra veckan (och veckan dessför innan) av 2 and a half men som Just idag.
Allting distraherar mig. Det väller in roliga förslag genom telefonen från vänner och bekanta, och jag bara Måste säga ja, annars händer det nog en katastrof av något slag.
Det sorgliga är att jag redan nu kan ana att själva katastrofen kommer inträffa ca kl 03.45 på natten mellan tisdag och onsdag, när tentan ska lämnas in om mindre än en natts sömn och jag har sidor i mängder kvar att skriva.
 Datorn dör, skrivaren får intensiv hosta, bläcket tar slut, och jag förtvivlar. Imorn ska jag ta tag i det hela, av den simpla anledningen att jag ogillar katastrofer.

Idag köpte jag en chokladkaka. Marabou Premium, med 86% kakao. Jag tycker inte om mörk choklad. Jag visste det innan och nu vet jag det ännu mer. På framsidan står det "naturally contains antioxidants". Det är nyttigt och bra och hälsosamt och alla fina ord som finns inom språket för näringslära. Jag åt en ruta, jag åt en till. Kände hur alla demoner lämnade min stackars förgiftade kropp, och kompenserade sedan med att äta två isglassar (innehållande riktigt mycket färgämnen) och en näve chips (innehållande riktigt mycket konserveringsmedel). Man vill ju inte misstas för att vara något hälsofreak.

Igår när jag stod och skulle packa ner mat i en kasse i affären, så kom den fram en liten liten pojke till mig, han bar på en stor och till synes tung låda. Han placerade den med en suck precis där jag skulle sätta ner min kasse.. Jag sneglar på pojken, och placerar istället kassen allra längst ut på den lilla decimeter som finns kvar av bänken och börjar packa ner maten. Han tittar nyfiket på medans jag lyfter i mjölk.. fil.. bröd.. å så plötsligt öppnar han sin lilla mun och säger
"Det e vääldigt bra faktiskt, om man packar ner alla frysvaror i EN och samma påse när man packar..."
HA?!

jag ALDRIG drömt förut!

Jag fyllde år, jag skulle ha kalas, det skulle komma många, jag lagade mat.
Än så länge ytterst realistiskt.
Jag bakade kanelbullar.. kanelbullar inlindade i finaste.. bacon.
När jag lindat in de första 6-7 bullarna, lagt dem på en plåt och strött kopiösa mängder pärlsocker över dem, så inser jag att jag inte har tillräckligt med bacon till alla mina bullar. Jag blir förtvivlad, ropar på mamma, beklagar mig och gråter en skvätt. Dialogen går något i stil med:
"mamma mamma, vi har inte mer bacon, det e slut! och jag har bara gjort några bullar!"
"Men det gör väl ingenting Hanna, gör resten utan bacon bara, ingen kommer att bry sig, det blir så bra så!"
"Men då får ju bara några bacon runt sin bulle! Det går ju inte! Det är ju värdelöst! fan!"

Jag inser att jag inte har något val, slänger in plåten i ugnen och ser hur mina kanelbullar sakta blir gyllenbruna i takt med att köket fylls med en oemotståndlig doft av bacon.

Mamma kommer ut i köket bärandes på en mycket liten, mycket fet bäbis.
Hon ska plocka ut något ur ett av köksskåpen och placerar strategiskt bäbisen mitt på köksgolvet.
Jag respekterar inte riktigt hennes val av handling och lyfter upp den lille med en pretto kommentar i stil med:
"inte kan du väl sätta den däär. Jag kan ta honom."

Jag strosar in i vardagsrummet med den lille på armen och finner Björn Gustafsson sittande i en fotölj framför TVn.
Jag blir genast skitnervös och börjar fundera ut sätt att imponera på honom. Och det första jag kommer på är att Björn som verkligen verkar vara en kille som är i kontakt med sina känslor måste tycka att en tjej med modersinstinkten på rätta stället är oemotståndlig. Så jag börjar kasta den mycket lilla, mycket feta bäbisen upp & ner i luften på ett såntdär supergulligt-jag-älskar-att-leka-med-barn-sätt, men jag blir ganska snart trött i armarna och ger upp. Björn sitter som en skyltdocka i fotöljen. Jag har misslyckats.

Jag går ut i köket igen för att slänga ett öga på mina bacon-bullar, då jag inser att jag fullständigt tappat tidsuppfattningen i min dimma av blonda lockar och överarmskramp. Jag ropar:
"Men nu har bullarna varit inne i ugnen i nästan två timmar tror jag! Går de fortfarande att äta?!"
Mamma kommer ut i köket, tittar in i ugnen och säger:
"nä du, det där ser fint ut. En bulle kan vara i ugnen alltfirån 10 minuter till 2 timmar, när de är färdiga så är de färdiga, de når det stadiet och stannar där liksom."
Jag blir komfunderad och börjar genast ifrågasätta den där hemkunskapslärarinnans kompetens, hon som jag hade i högstadiet och som lärde mig hur man undvek att ens muffins blev platta.
Jag tillägger ett diskret: "Men två timmar.. blir de inte lite torra?"

hör och häpna, ska jag uppdatera... Jag är numera en hårt arbetande student. En hårt studerande student? En hårt studerande och även arbetande student. Hårt är det iaf, men inte som metall, mer som tre-smak-glass som man precis tagit ut ur frysen och som man böjer skeden mot om man mot sitt bättre vetande försöker ta innan den tinat en aning. Det är skoj, klassen är bra, och föreläsarna likaså. Jag trivs, och blir bildad. Det sägs vara något att eftersträva. Det närmar sig höst, some might say att den redan är här. Men jag inväntar de färggranna löven innan jag drar sådana extrema slutsatser. Jag tar dock gärna på mig en mössa medans jag väntar, jag har en förkärlek för mössor. Sen får det gärna vara en pojke i mössan också.. men det är en annan historia. Imorgon är det torsdag och det betyder att det i över morgon är fredag. Jag gillar fredagar..och mössor.. fredagar och mössor. mössor med pojkar i.

Jag minns så tydligt eftermiddagarna på fritids när man satt och lyssnade på kassettband å spelade, å såg den lilla silverfärgade kulan trilla ner i samma hål gång på gång, de första fem-tio gångerna plockade man tålmodigt upp kulan och började om ifrån början, sedan gick det över en gräns, (oftast hade antalet misslyckanden då kommit upp i 12-13) då man började bli mer hysterisk än tålmodig.
Jag blåste irriterat bort min lugg ur ögonen, och torkade av handsvetten på min röda aladdintröja och placerade försiktigt den lilla kulan i början av spelet igen, och under full koncentration, följde mina mörkblå ögon den lilla lilla kulans långsamma färd genom spelet, alla rörelser jag gjorde med mina små nypor var mycket försiktiga och långsamma.
Och så var jag framme vid det stora hindret, jag stod öga mot öga med den ultimata utmaningen, hål nummer 35.
Nu gällde det att inte skaka, att inte göra några hastiga rörelser, att fokusera.
Min lugg låg å vilade tungt på mina ögonfransar men jag kunde inte blåsa bort den för då riskerade jag att falla ner i det svarta bottenlösa hålet.
Det kliade å stack till i ögat, ett hårstrå hade letat sig in mellan ögonfransarna, jag blinkade frenetiskt, det hjälpte inte, jag flyttade instinktivt snabbt upp handen mot ansiktet, och Plopp. Jag var förlorad.



Sånt är livet.
Vi är alla den lilla kulan påväg genom den gigantiska labyrinten fylld av hål.
Labyrinten heter livet har jag hört.
Och hålen kan vara lite allt möjligt.
Men de alla hål har gemensamt är att de är utmaningar.
Du tar dig inte förbi dem utan att kämpa. Och trillar du ändå ner, och måste börja om ifrån början, så börjar du egentligen inte om. För du har lärt dig, av fallet. Du vet att nästa gång du passerar hål nr 9 så ska du hålla lite mer till vänster, och rulla aningen snabbare, så fixar du det galant.
Kanske tar du till säkerhetsåtgärder, kanske väljer du en annan väg nästa gång för att undvika faran, det där jäkla hålet.
Det kan räcka att du tappar fokus en sekund så trillar du.
Och du kan inte se framåt och oroa dig för hål nr 35 när du rullar mellan hål nr 10 och hål nr 11. De kräver din fulla uppmärksamhet. Du måste leva här och nu.

Den stora frågan är, är det vi själva som styr spelet.
Eller är vi alla någons små älskade kulor, som rullas genomtänkt och försiktigt genom labyrinten dag som natt. Som plockas upp när vi faller å varsamt placeras i början av spelet igen.
Jag vill tro det.
Men tänk vilken kramp den store spelmästaren måste ha i sina fingrar. Ibland måste han väl ändå vila.
Det kanske är därför vi ibland stannar upp, och står still på samma plats, ibland mellan två hål, ibland på botten av ett hål.
Men var vi än är, så är vi alltid där, antingen i väntan på att lyftas upp igen, eller på att rullas vidare.
Jag vill tro det.

..så blir hela världen till ett extra vardagsrum.
Jag tänkte på det idag när jag låg på altanen och solade.
På vintern skyndar man alltid hem, in på cafét, in i affären, in i bussen/spårvagnen.
Man står utanför dörren och letar frenetiskt i väskan efter nyckeln och känner hur varje sekund som handen spenderar utanför den varma vanten bidrar till frostskador.
Man drar ner mössan lite längre över öronen när man promenerar nerför avenyn.
Man virar halsduken ett extra varv runt halsen efter man ställt ifrån sig sin tomma temugg i brickvagnen på café mekka,kliver ut på gatan och småspringer nerför kungsgatan mot bussen.
Hur många lager kläder man än har packat på sig så rinner ögonen alltid av den iskalla vinden som piskar en i ansiktet ute på saltholmen när man väntar på båten till köpstadsö.
Tårna domnar sakta bort när man står vid göteborgsoperan på nyårsafton och tittar på fyrverkerierna, även om man försökt vara förutseende och istället för finskorna valt ett par varma skor.
Det e svårt att förstå att det bara är dryga 5 månader sen man stod där å huttrade, då kändes det långt till sommarn.
Men nu har vattenmelonen äntrat affären kära vänner...
Nu är det varmare ute än inne...
Trädgården blir som ett förlängt vardagsrum, när jag sätter foten utanför dörren så lider jag inte en sekund, jag skyndar inte, jag stressar inte, jag kliver ut i en behaglig temperatur, en temperatur som min kropp å knopp trivs i. Precis på samma sätt som jag njuter av att komma in i hallen en kall vinterdag så njuter jag av att gå ut i trädgårn en dag som denna.
Inte konstigt att vi skandinavier deppar ihop under vinterhalvåret.

Come gather 'round people Wherever you roam
And admit that the waters around you have grown
And accept it that soon you'll be drenched to the bone
If your time to you is worth savin'
Then you better start swimmin' or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'.

Jag äter PEZ. Först blev jag varm, det stack i diverse muskler, och jag blev lite småstressad, jag funderade ett tag på om det var dags att dö, sen insåg jag att det var sockerchocken.
När man var liten kunde man äta godis i Mängder, nu mår jag bara illa. Jag vet inte om man ska se fördelarna i det mer sunda godisintaget eller om man ska längta tillbaks.

Äppelträden blommar i trädgården nu, det är SÅ vackert och det luktar så gott, och mamma frågade efter kameran, och ville fotografera härligheten med kommentaren "Man vet ju aldrig om våra gamla träd kommer blomma igen...".

Ikväll tog jag en promenad med pappa. Vi såg en massa exotiskt, en ödla (död), lamm (levande!), hästar, granar och golfbanor.
Jag e glad att jag har vuxit upp här. När jag var ung och dum och klagade på allt som var hemma eller nära hemma så brukade mamma å pappa säga "Vet du vad Hanna, en dag kommer du att vara tacksam över att du växte upp här med allt vad det innebar. Du kommer ta med dina barn hit och visa dem var du lekte och du kommer se tillbaks på skolperioden här med kärlek."
Jag fnös, jag tyckte det var det dummaste jag hört. Hur kunde detta ens mäta sig med att bo i stan där det var nära till allt häftigt.
Idag förstår jag vad de menade, å de hade rätt. Det är vackert här, och jag har haft en underbar uppväxt.
Bland bäckar,sjöar å granar, grodyngel och hästhagar, lågstadiet,mellanstadiet & högstadiet, buss 611 & buss 620.
Skoldiscon,bambamat och idolbilder i kapprummet, king-rutor och fotbollsplaner.
Ibland behöver man få lite distans för att uppskatta.

När jag var liten, eller, mindre.. var jag så säker på hur vissa saker i mitt liv skulle bli. Och det som var drömmar då, de var aldrig ouppnåliga, de var bara drömmar i väntan på att bli verklighet.
Jag minns ett samtal jag och V hade, på den där tiden när man var sisådär 14 och trodde att man var otroligt vuxen och mogen.. fastän man i verkligheten var ljusår ifrån något som ens kan kallas mognadsgrad.
Jag tuggade alltid tuggummi och bråkade med min mamma oftare än sällan, jag sminkade mig för mycket och tyckte att J i parallellklassen var det snyggaste som fanns, vilket jag idag bara skrattar åt när jag då och då möter honom på bussen eller i ishallen. Vi ger varann en snabb blick och ler i samförstånd, som i ett desperat försök att med ögonen säga "det e okej, vi var små å oförståndiga".
Jag utbrast med fullt allvar i både röst och blick: "asså, dagen jag fyller 18, så flyttar jag hemifrån!", V höll med. Vi suckade, skrattade lite och bara längtade till den dagen skulle komma.
Nu är jag 21, jag och V bor fortfarande hemma, och har otaliga gånger utbytt minnen ur våra unga(yngre) år och legat dubbelvikta av skratt.

När jag sedan slutade spela handboll, för att ha tid med annat, (Annat innebar på den tiden vänner, vilket var fullständigt obegripligt eftersom jag hade ett helt handbollslag fullt av vänner.) och började drömma om att bli filmstjärna och därför satte teaterlinjen på hulebäck högst upp på listan över mina gymnasieansökningar, och blev kallad till antagningsprov, så hände det något...
Jag insåg att jag skulle behöva kämpa för min plats. Jag skulle behöva visa att jag var värd den platsen, att jag Ville ha den, och Skulle ha den, att den var Min.
Vi fick ett häfte med monologer utskickade. Några moderna, några klassiker. Jag valde en monolog. En monolog ur Hamlet, jag var Ofelia.
Först gjorde jag antagningsprovet på alingsås gymnasium, det gick inte bra, det slutade med en katastrofalt flamsig improvisationsscen med två andra lika nervösa elever, en monolog där jag glömde texten, och en dikt som lästes med löjligt nervös stämma.
Sedan var det dags för hulebäck.
Jag gick in och ställde mig mitt på golvet, mitt hjärta slog fortare än det är kapabelt till. Jag såg totalt avslappnad ut.
Jag presenterade mig, Pia bad mig att börja...
Jag spelade upp monologen, felfritt, och all spänning bara rann ur mig som vattnet ur en badsvamp som en elefant beslutat att sätta sig på.
Jag kom in, utan minsta problem, jag var värd platsen.

Efter halva gymnasietiden ungefär, så insåg jag att drömmarna om att en gång medverka i hollywood och dess filmproduktion vad stora drömmar, och jag var liten.
Jag skrattade åt min naivitet, ett sorgset litet skratt, men dock inte uppgivet. För jag såg att det fanns mer.

En tidig sommarkväll så satte sig ESTA2 på vagnen till Angeredsteatern.
Och när jag gick därifrån, lika berörd som av vilken hollywoodproducerad storfilm som helst, så skrattade jag igen, ett hoppfullt och inspirerat skratt denna gången.

Drömmar består, men de förändras, du får mer information i takt med att livet knallar på, vilket hjälper dig att bygga upp drömmen, fixa lite med strategi och planering, till en resa, en resa mot målet.
Jag vill inte säga att drömmar måste anpassas till verkligheten för att kunna uppfyllas. För drömmar och verklighet är inte samma sak. Drömmen är längtan efter målet, visionen. Verkligheten är när målet är nått.
och jag ska nå mitt, you just watch me

Det är inte ögonen, det är inte färgen på dem, formen på dem, eller hur ljuset reflekteras i dem.
Det är inte ens i själva blicken.
Det är när det försegår någonting innanför dem. Någonting som "reflekteras" inifrån och ut. Vad detta "någonting" är, det tåls att funderas på.

Emellanåt får jag såkallade utrensnings-ryck. Då jag lägger alla kläder jag äger i en jättehög mitt på golvet.
Tanken med det hela är att jag ska göra mig av med de kläder jag inte använder, och skänka dessa till någon som kommer använda dem. MEN. När man väl sitter där, och har slutat "oj":a sig över själva mängden kläder, och placerat ex antal plagg man inte vill ha kvar i "göra sig av med"-högen.. så sitter man där med alla de Fina plagg som man adrig använder alternativt har använt 1-2 gånger och överväger om de ska ges bort eller om man ska lägga tillbaks dem och faktiskt börja använda dem. Har jag en bra och o-egoistisk dag så viker jag inte in dem igen. Men allt som oftast så beslutar jag mig för att behålla dem, utifall att jag någon gång kanske vill ha dem på mig, de är ju trots allt snygga klädesplagg.
Sanningen är ju, att hade jag inte gjort utrensningen så hade jag inte ens vetat att plaggen i fråga existerade. Vilket borde vara anledning nog att låta någon som behöver dem få dem. Jag ska jobba på detta...

Dagens fundering: "undrar om han tvättar sitt pannband ibland?"
Dagens konstaterande: "nej, 90:or är för unga för mig..."

Dagens bild: