"kiss me,fool"

Den där man sitter å väntar på, den som man känner hänger i luften redan i den första scenen de två karaktärerna möts, eller som kommer helt oväntat och chockar hela biopubliken. Den där som får alla tjejer att säga "aaaww" och alla killar att mumla något otydbart med samma innebörd.
Detta inlägget är tillägnat detta fenomen.
Filmkyssen.

image186image187image188image189image190image192image194image191image195image196image197image198
image199image202image193image200image201image203

alla dessa "om"

Undra vad som hade hänt om jag inte varit så förbannat blyg idag klockan 17.36...

image185

det lär jag aldrig få veta...


Nu som då

När jag var liten, eller, mindre.. var jag så säker på hur vissa saker i mitt liv skulle bli. Och det som var drömmar då, de var aldrig ouppnåliga, de var bara drömmar i väntan på att bli verklighet.
Jag minns ett samtal jag och V hade, på den där tiden när man var sisådär 14 och trodde att man var otroligt vuxen och mogen.. fastän man i verkligheten var ljusår ifrån något som ens kan kallas mognadsgrad.
Jag tuggade alltid tuggummi och bråkade med min mamma oftare än sällan, jag sminkade mig för mycket och tyckte att J i parallellklassen var det snyggaste som fanns, vilket jag idag bara skrattar åt när jag då och då möter honom på bussen eller i ishallen. Vi ger varann en snabb blick och ler i samförstånd, som i ett desperat försök att med ögonen säga "det e okej, vi var små å oförståndiga".
Jag utbrast med fullt allvar i både röst och blick: "asså, dagen jag fyller 18, så flyttar jag hemifrån!", V höll med. Vi suckade, skrattade lite och bara längtade till den dagen skulle komma.
Nu är jag 21, jag och V bor fortfarande hemma, och har otaliga gånger utbytt minnen ur våra unga(yngre) år och legat dubbelvikta av skratt.

När jag sedan slutade spela handboll, för att ha tid med annat, (Annat innebar på den tiden vänner, vilket var fullständigt obegripligt eftersom jag hade ett helt handbollslag fullt av vänner.) och började drömma om att bli filmstjärna och därför satte teaterlinjen på hulebäck högst upp på listan över mina gymnasieansökningar, och blev kallad till antagningsprov, så hände det något...
Jag insåg att jag skulle behöva kämpa för min plats. Jag skulle behöva visa att jag var värd den platsen, att jag Ville ha den, och Skulle ha den, att den var Min.
Vi fick ett häfte med monologer utskickade. Några moderna, några klassiker. Jag valde en monolog. En monolog ur Hamlet, jag var Ofelia.
Först gjorde jag antagningsprovet på alingsås gymnasium, det gick inte bra, det slutade med en katastrofalt flamsig improvisationsscen med två andra lika nervösa elever, en monolog där jag glömde texten, och en dikt som lästes med löjligt nervös stämma.
Sedan var det dags för hulebäck.
Jag gick in och ställde mig mitt på golvet, mitt hjärta slog fortare än det är kapabelt till. Jag såg totalt avslappnad ut.
Jag presenterade mig, Pia bad mig att börja...
Jag spelade upp monologen, felfritt, och all spänning bara rann ur mig som vattnet ur en badsvamp som en elefant beslutat att sätta sig på.
Jag kom in, utan minsta problem, jag var värd platsen.

Efter halva gymnasietiden ungefär, så insåg jag att drömmarna om att en gång medverka i hollywood och dess filmproduktion vad stora drömmar, och jag var liten.
Jag skrattade åt min naivitet, ett sorgset litet skratt, men dock inte uppgivet. För jag såg att det fanns mer.

En tidig sommarkväll så satte sig ESTA2 på vagnen till Angeredsteatern.
Och när jag gick därifrån, lika berörd som av vilken hollywoodproducerad storfilm som helst, så skrattade jag igen, ett hoppfullt och inspirerat skratt denna gången.

Drömmar består, men de förändras, du får mer information i takt med att livet knallar på, vilket hjälper dig att bygga upp drömmen, fixa lite med strategi och planering, till en resa, en resa mot målet.
Jag vill inte säga att drömmar måste anpassas till verkligheten för att kunna uppfyllas. För drömmar och verklighet är inte samma sak. Drömmen är längtan efter målet, visionen. Verkligheten är när målet är nått.
och jag ska nå mitt, you just watch me


image183

Nu vet jag varför jag ibland fastnar..

Det är inte ögonen, det är inte färgen på dem, formen på dem, eller hur ljuset reflekteras i dem.
Det är inte ens i själva blicken.
Det är när det försegår någonting innanför dem. Någonting som "reflekteras" inifrån och ut. Vad detta "någonting" är, det tåls att funderas på.

image182

jag äger fruktansvärda mängder kläder

Emellanåt får jag såkallade utrensnings-ryck. Då jag lägger alla kläder jag äger i en jättehög mitt på golvet.
Tanken med det hela är att jag ska göra mig av med de kläder jag inte använder, och skänka dessa till någon som kommer använda dem. MEN. När man väl sitter där, och har slutat "oj":a sig över själva mängden kläder, och placerat ex antal plagg man inte vill ha kvar i "göra sig av med"-högen.. så sitter man där med alla de Fina plagg som man adrig använder alternativt har använt 1-2 gånger och överväger om de ska ges bort eller om man ska lägga tillbaks dem och faktiskt börja använda dem. Har jag en bra och o-egoistisk dag så viker jag inte in dem igen. Men allt som oftast så beslutar jag mig för att behålla dem, utifall att jag någon gång kanske vill ha dem på mig, de är ju trots allt snygga klädesplagg.
Sanningen är ju, att hade jag inte gjort utrensningen så hade jag inte ens vetat att plaggen i fråga existerade. Vilket borde vara anledning nog att låta någon som behöver dem få dem. Jag ska jobba på detta...

Dagens fundering: "undrar om han tvättar sitt pannband ibland?"
Dagens konstaterande: "nej, 90:or är för unga för mig..."

Dagens bild:
 
image181

Åh nej han såg att jag tittade!

klassikern glo-mötablick-tittabortfortsomfan-gloigen är ett tydligt tecken på att man är kär.
Ett ännu tydligare tecken är när man
 glor-möterblick-glömmeratttittabortförpersonenärsåfruktansvärtfin-kommerpåsigsjälvensekundförsent-
skäms-skrattarrodnar-tittarbort.

Det är vår nu (med undantag för en märklig och oväntad snömängd som föll här om natten men som smälte lika snabbt som den kom).. Det är nu alla blir kära, precis som att det inte räckte med att bli kär i själva luften dagar som denna... vårluft, oh how I love it. Jag är nog kär i själva Våren. Ska ta ett seriöst snack med honom nu i veckan å se om han kan ta sig i kragen och avsluta den här on-off-relationen med Vintern å bli tillsammans med mig istället.

Jag börjar så smått se dimmiga bilder av klippor i lysekil och en kall corona med lime på en brygga ute på öarna i skärgården.
Långa ljusa sommarnätter, spela fotboll barfota i gräset, grilla på altanen och bädda sängen med lakan och sängkläder som hängt ute och torkat i solen.
Sköna sommarkonserter och sena kvällsdopp i sjön.
Nej när jag ser på det i detta nyfunna ljus så är det nog bäst för mig att förbli singel, för chansen är stor att jag skulle ha en liten affär med Sommarn vid sidan av mitt förhållande med Våren.


Dagens bild:
image180
Jag är inte ensam om att gå i cirklar...