choklad är allvarliga grejer
Det har stått en rulle kakor i köket nu ett par dagar..
Närmare bestämt maryland chocolate chip cookies..
Jag har tittat på paketet varje gång jag uträttat en ärende i köket, men lovat mig själv att inte göra mer än att titta.
Nu har jag ont i magen.. undra varför. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag nu snabbt borstat bort smulorna ifrån min tröja och visslat en såndär liten oskyldig melodi samtidigt som mitt vänstra öga ryckte lite nervöst i underkant..
Slutsats, kakor e gott.
Framför mig på mitt databord så ligger The nightmare before christmas, den har legat där i flera veckor, jag är dålig på att städa.
Längst ner på framsidan så står det: "Följ med till ett land där fantasin inte känner några gränser." ..Den meningen gör att jag ler sådär barnsligt djävulskt. Förmodligen för att det kittlar någon slags fantasinerv som man som "vuxen" (jag skulle inte klassa mig själv som vuxen) stimulerar alltför sällan.
När man var liten så var det landet ens trädgård, eller ibland behövde man inte ens gå så långt, det kunde finnas under sängen, under täcket, ens matta var plötsligt stilla havet och mammas "Hanna middagen är klar!" kunde vara den mest fruktade sjörövaren på de sju havens kod för "Lämna inga överlevande".
Gungorna var inga vanliga gungor, du kunde gunga så högt att du brände tårna på solen, och hoppade du av i precis rätt ögonblick så kunde du, om du inte landade i sandlådan, ta en liten molnpromenad sådär på tisdageftermiddan. Hade du tur träffade du farmor, för där bodde hon, i himlen, där alla döda bor, alla maskar man trampat på, min gamla grå katt Arne och den där fisken i akvariumet som helt plötsligt inte ville simma mer.
Man kunde sitta i timmar och leka med bilar eller Barbie & hennes alla vänner & kläder. Man hade minst ett bråk om dagen med Ken, för han ville aldrig laga mat eller promenera med hunden, men bra på att pussas, det var han.
När jag var riktigt liten så gick jag ut i trädgården, satte mig på gräsmattan och tjöt "IIIIIIAAAAAA!!!" tills min granne Ida kom ut och lekte med mig. När jag blev några år äldre och aningen visare så skuttade jag över vårat staket och knackade på deras dörr och frågade istället om Ida möjligtvis ville leka. Det ville hon alltid.
Vi cyklade, och klättrade i träd. Och bytte en massa bokmärken.
Tänk när ett bokmärke var ens mest värdefulla ägodel, och den enda chansen man skulle byta bort det var om man blev erbjuden en hel karta med glitterbokmärken (för de var om möjligt ännu finare), och även Då tog det emot när man räckte över den där stora ängeln med rosa vingar och blå ögon.. för tänk om man ångrade sig.
Slutsats, Livet var lättare när man var liten.
Jag är fullt övertygad om att vi alla har det där landet där fantasin inte känner några gränser inom oss, under hela livet. Men när vi är mitt uppe i att leva med allt vad det innebär för en vuxen människa, med ansvar och åtaganden. Så tar vi oss aldrig tid att ta en promenad där.. Å det är synd, för en liten liten stund där, ger så mycket tillbaks till livet här och nu. Vi behöver få kyssa den där filmstjärnan, bada i solnedgången med delfiner eller sitta utanför vårt lilla tält å se solen sakta sjunka över den kenyanska savannen medans brasan håller alla vilda djur på avstånd..
och När är ett mer lämpligt tillfälle att göra något sådant, än dendär regniga onsdagskvällen efter en dag då allt gått snett..
Den där dagen när kaffet hinner blir kallt påvägen mellan pressbyrån och spårvagnen, den där dagen då du lämnade ditt paraply hemma efter att ha slängt en optimistisk blick upp på den grå himlen, Den där dagen då batterit på mobilen dör när du är en halvtimme sen och har en kompis som står å förtvivlat väntar i regnet. Den där dagen då du sitter på en 3 timmar lång föreläsning, med kurrande mage och det sista stiftet i stiftpennan går av,rullar över bänken och försvinner ner någonstans på golvet.
Sådana dagar lägger jag mig i soffan när jag kommit hem, och tar en promenad i venedig.. Jag går längsmed kanalerna, över de små broarna, låter handen följa längsmed husväggen till ett av alla de färgglada husen nere vid vattnet..
Du borde ta dig en promenad där, vem vet, kanske spelar Johnny Depp in sin kommande film i just det kvarteret du väljer att promenera igenom, Kanske är den tjocka lilla farbrorn i glassbutiken på gott humör å bjuder på en extra kula hallonsorbet.. ta mod till dig och hälsa på den äldre damen som likt varje morgon sitter med sin kopp kaffe och sin tidning vid ett av alla uteserveringars små runda bord med rutiga dukar, hon kanske har en helt fantastisk livshistoria som hon gärna berättar för dig, vem vet, bara du..
Stick dit imorn vettja, inga dyra flygbiljetter, inga omständiga packningar, bara lägg upp fötterna & blunda..
dagens bild:
Närmare bestämt maryland chocolate chip cookies..
Jag har tittat på paketet varje gång jag uträttat en ärende i köket, men lovat mig själv att inte göra mer än att titta.
Nu har jag ont i magen.. undra varför. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag nu snabbt borstat bort smulorna ifrån min tröja och visslat en såndär liten oskyldig melodi samtidigt som mitt vänstra öga ryckte lite nervöst i underkant..
Slutsats, kakor e gott.
Framför mig på mitt databord så ligger The nightmare before christmas, den har legat där i flera veckor, jag är dålig på att städa.
Längst ner på framsidan så står det: "Följ med till ett land där fantasin inte känner några gränser." ..Den meningen gör att jag ler sådär barnsligt djävulskt. Förmodligen för att det kittlar någon slags fantasinerv som man som "vuxen" (jag skulle inte klassa mig själv som vuxen) stimulerar alltför sällan.
När man var liten så var det landet ens trädgård, eller ibland behövde man inte ens gå så långt, det kunde finnas under sängen, under täcket, ens matta var plötsligt stilla havet och mammas "Hanna middagen är klar!" kunde vara den mest fruktade sjörövaren på de sju havens kod för "Lämna inga överlevande".
Gungorna var inga vanliga gungor, du kunde gunga så högt att du brände tårna på solen, och hoppade du av i precis rätt ögonblick så kunde du, om du inte landade i sandlådan, ta en liten molnpromenad sådär på tisdageftermiddan. Hade du tur träffade du farmor, för där bodde hon, i himlen, där alla döda bor, alla maskar man trampat på, min gamla grå katt Arne och den där fisken i akvariumet som helt plötsligt inte ville simma mer.
Man kunde sitta i timmar och leka med bilar eller Barbie & hennes alla vänner & kläder. Man hade minst ett bråk om dagen med Ken, för han ville aldrig laga mat eller promenera med hunden, men bra på att pussas, det var han.
När jag var riktigt liten så gick jag ut i trädgården, satte mig på gräsmattan och tjöt "IIIIIIAAAAAA!!!" tills min granne Ida kom ut och lekte med mig. När jag blev några år äldre och aningen visare så skuttade jag över vårat staket och knackade på deras dörr och frågade istället om Ida möjligtvis ville leka. Det ville hon alltid.
Vi cyklade, och klättrade i träd. Och bytte en massa bokmärken.
Tänk när ett bokmärke var ens mest värdefulla ägodel, och den enda chansen man skulle byta bort det var om man blev erbjuden en hel karta med glitterbokmärken (för de var om möjligt ännu finare), och även Då tog det emot när man räckte över den där stora ängeln med rosa vingar och blå ögon.. för tänk om man ångrade sig.
Slutsats, Livet var lättare när man var liten.
Jag är fullt övertygad om att vi alla har det där landet där fantasin inte känner några gränser inom oss, under hela livet. Men när vi är mitt uppe i att leva med allt vad det innebär för en vuxen människa, med ansvar och åtaganden. Så tar vi oss aldrig tid att ta en promenad där.. Å det är synd, för en liten liten stund där, ger så mycket tillbaks till livet här och nu. Vi behöver få kyssa den där filmstjärnan, bada i solnedgången med delfiner eller sitta utanför vårt lilla tält å se solen sakta sjunka över den kenyanska savannen medans brasan håller alla vilda djur på avstånd..
och När är ett mer lämpligt tillfälle att göra något sådant, än dendär regniga onsdagskvällen efter en dag då allt gått snett..
Den där dagen när kaffet hinner blir kallt påvägen mellan pressbyrån och spårvagnen, den där dagen då du lämnade ditt paraply hemma efter att ha slängt en optimistisk blick upp på den grå himlen, Den där dagen då batterit på mobilen dör när du är en halvtimme sen och har en kompis som står å förtvivlat väntar i regnet. Den där dagen då du sitter på en 3 timmar lång föreläsning, med kurrande mage och det sista stiftet i stiftpennan går av,rullar över bänken och försvinner ner någonstans på golvet.
Sådana dagar lägger jag mig i soffan när jag kommit hem, och tar en promenad i venedig.. Jag går längsmed kanalerna, över de små broarna, låter handen följa längsmed husväggen till ett av alla de färgglada husen nere vid vattnet..
Du borde ta dig en promenad där, vem vet, kanske spelar Johnny Depp in sin kommande film i just det kvarteret du väljer att promenera igenom, Kanske är den tjocka lilla farbrorn i glassbutiken på gott humör å bjuder på en extra kula hallonsorbet.. ta mod till dig och hälsa på den äldre damen som likt varje morgon sitter med sin kopp kaffe och sin tidning vid ett av alla uteserveringars små runda bord med rutiga dukar, hon kanske har en helt fantastisk livshistoria som hon gärna berättar för dig, vem vet, bara du..
Stick dit imorn vettja, inga dyra flygbiljetter, inga omständiga packningar, bara lägg upp fötterna & blunda..
dagens bild:
Vi ses där, utanför det röda huset, vid halv sex imornkväll, välj ett par bekväma skor..
Jag har många fantastiska små bakgator och innergårdar jag vill hinna visa dig innan solen går ner.
Jag har många fantastiska små bakgator och innergårdar jag vill hinna visa dig innan solen går ner.
regnskurar & cola light
Ja så skulle man kunna sammanfatta dagen.
Varken mer eller mindre..
Jag är rastlös men min onda hals tillåter inga springturer..
Jag är sugen på choklad men min självdisciplin bara skrattar mig rått i ansiktet å viftar (o)lockande med en morot..
Jag har hittat vårens absoluta måste-ha-skor men min plånboks innehåll skulle inte roa en hemlös ens..
Och regnet smattrar mot balkongdörren, som ett sorgligt soundtrack till dagen.. lätta små droppar som ibland får en släng av vinden och smattrar häftigare för att sedan avta igen och bara lägga sig tillrätta mot rutan utan att göra minsta väsen av sig.
En tidig morgon för ett par veckor sedan, väcktes jag av solen..
Det ska tilläggas att det finns få saker i den här världen som gör mig så lycklig som att väckas av solstrålar i ansiktet.
Jag gick upp, och öppnade mot mitt bättre vetande balkongdörren för att släppa in den så tillsynes friska vårluften och luta mig mot balkongräcket, lägga hakan mot armarna, blunda och känna solen värma mitt ansikte.
Det var kallt. Solen som sett så varm och härlig ut var mest en liten ljusboll utan större värmande effekt..
Men jag var glad ändå.. Jag skrev snabbt en låttext i imman på dörren. En text som sedan några år tillbaka ligger latent i mitt blodomlopp för att vid behov puffas upp till hjärnan och skänka en stunds lugn.
Nu har den med största säkerhet regnat bort..
Men ibland vissa kyliga mornar så kan man urskilja ett ord eller två, det gör mig glad.. för det får mig att tänka på den där morgonen, och på solen, å då e det lite skit samma att det regnar, med betoning på Lite, för visst känns hela livet lite ljusare, när du väcks av solen.
Å så till dagens bild..
Så oerhört saknad
denna bilden gör mig obeskrivligt glad
Varken mer eller mindre..
Jag är rastlös men min onda hals tillåter inga springturer..
Jag är sugen på choklad men min självdisciplin bara skrattar mig rått i ansiktet å viftar (o)lockande med en morot..
Jag har hittat vårens absoluta måste-ha-skor men min plånboks innehåll skulle inte roa en hemlös ens..
Och regnet smattrar mot balkongdörren, som ett sorgligt soundtrack till dagen.. lätta små droppar som ibland får en släng av vinden och smattrar häftigare för att sedan avta igen och bara lägga sig tillrätta mot rutan utan att göra minsta väsen av sig.
En tidig morgon för ett par veckor sedan, väcktes jag av solen..
Det ska tilläggas att det finns få saker i den här världen som gör mig så lycklig som att väckas av solstrålar i ansiktet.
Jag gick upp, och öppnade mot mitt bättre vetande balkongdörren för att släppa in den så tillsynes friska vårluften och luta mig mot balkongräcket, lägga hakan mot armarna, blunda och känna solen värma mitt ansikte.
Det var kallt. Solen som sett så varm och härlig ut var mest en liten ljusboll utan större värmande effekt..
Men jag var glad ändå.. Jag skrev snabbt en låttext i imman på dörren. En text som sedan några år tillbaka ligger latent i mitt blodomlopp för att vid behov puffas upp till hjärnan och skänka en stunds lugn.
Nu har den med största säkerhet regnat bort..
Men ibland vissa kyliga mornar så kan man urskilja ett ord eller två, det gör mig glad.. för det får mig att tänka på den där morgonen, och på solen, å då e det lite skit samma att det regnar, med betoning på Lite, för visst känns hela livet lite ljusare, när du väcks av solen.
Å så till dagens bild..
Så oerhört saknad
denna bilden gör mig obeskrivligt glad