hannaemilia

Jag har ett litet post-it-block, ni vet en sådan där liten tjock hög med post-its i olika färger, först en bunt med rosa, sedan en bunt med gula, under dessa en bunt gröna och underst i blocket de orangea.
Idag satt jag vid min dator, jag skrev snabbt ner en adress på den översta rosa post-it:en och drog sedan av den för att placera den på datorskärmens underkant. Till min stora förvåning och lycka, lägg märke till "Lycka" var det den sista rosa post-it:en. Och den som nu var överst var gul!
Jag blev glad, över att de rosa nu var slut, och att jag nu för en tid framöver skulle komma att kladda ner mina memoarer på gula post-its. Det var liksom en händelse, någonting att uppmärksamma, någonting som jag hajade till av, å sa "nämen!".
Det var det ultimata beviset, nu är det fastställt. Nu vet jag helt 100% säkert att jag inte har något liv.

Idag har det vart soligt, och varmt. Temperaturen nådde hela 11 grader, och det var uppenbarligen någonting som fick halva partilles befolkning att vilja tvätta sina bilar. Pappa hade bråttom, det var kö. En farbror spolade av sin bil i något som för oss vanliga människor skulle klassas som en evighet och på gränsen till sjuklig pedantism. Är det ett ord? Nu är det det.

Jag tog en promenad, när jag gick hemifrån var det fortfarande ljust ute och solen låg liksom och guppade på trädtopparna. När jag gick hemåt så hade solen beslutat sig för att det var läggdags, det var ett smart drag, det gäller att vara utvilad när man har ett så viktigt jobb att sköta. Månen lät den lilla grusvägen som jag gick på bada i ett milt blågrått ljus, på en stallvägg lös en lykta. Tre hästar stod längst ner i hörnet på sin hage, som i väntan på att få komma in i stallet och bli ompysslade. De stod helt stilla, det enda tecknet på liv var den luft som då och då puffades ut ur deras näsborrar och bildade små rökmoln i den kyliga kvällsluften. Det var en rogivande syn.

Det enda som skiljer denna tiden "Innan våren kommer" från "när våren verkligen kommer", är att trots solen, ljuset, den lilla extra värmen och fågelsången så står det still. Allt är väldigt, väldigt stilla.
När våren klampar på, på riktigt så kan man nästan se knopparna slå ut, vinden leker i nyutslagna vårlöv och när solen speglar sitt svaga morgonljus i de tomma ölburkarna så gnistrar hela diket vid busshållplatsen som den vackraste vårbäck. Nä, nu var jag oromantisk. Men vem orkar vara annat klockan 3 på natten.