hannaemilia

Idag har jag spenderat hela dagen med att (o)plugga. Jag har hemtenta. Snabbt och enkelt översatt så betyder det att allting, och då menar jag Allting, känns plötsligt mycket roligare och mer givande än att just plugga.
Plötsligt ser jag den där proppfulla tvättkorgen som annars bara är ett färgglatt dis i ögonvrån som en utmaning. Det är jätteskoj att leta efter den där borttappade strumpan, och det har aldrig förr varit så roligt att se samma reprisavsnitt som förra veckan (och veckan dessför innan) av 2 and a half men som Just idag.
Allting distraherar mig. Det väller in roliga förslag genom telefonen från vänner och bekanta, och jag bara Måste säga ja, annars händer det nog en katastrof av något slag.
Det sorgliga är att jag redan nu kan ana att själva katastrofen kommer inträffa ca kl 03.45 på natten mellan tisdag och onsdag, när tentan ska lämnas in om mindre än en natts sömn och jag har sidor i mängder kvar att skriva.
 Datorn dör, skrivaren får intensiv hosta, bläcket tar slut, och jag förtvivlar. Imorn ska jag ta tag i det hela, av den simpla anledningen att jag ogillar katastrofer.

Idag köpte jag en chokladkaka. Marabou Premium, med 86% kakao. Jag tycker inte om mörk choklad. Jag visste det innan och nu vet jag det ännu mer. På framsidan står det "naturally contains antioxidants". Det är nyttigt och bra och hälsosamt och alla fina ord som finns inom språket för näringslära. Jag åt en ruta, jag åt en till. Kände hur alla demoner lämnade min stackars förgiftade kropp, och kompenserade sedan med att äta två isglassar (innehållande riktigt mycket färgämnen) och en näve chips (innehållande riktigt mycket konserveringsmedel). Man vill ju inte misstas för att vara något hälsofreak.

Igår när jag stod och skulle packa ner mat i en kasse i affären, så kom den fram en liten liten pojke till mig, han bar på en stor och till synes tung låda. Han placerade den med en suck precis där jag skulle sätta ner min kasse.. Jag sneglar på pojken, och placerar istället kassen allra längst ut på den lilla decimeter som finns kvar av bänken och börjar packa ner maten. Han tittar nyfiket på medans jag lyfter i mjölk.. fil.. bröd.. å så plötsligt öppnar han sin lilla mun och säger
"Det e vääldigt bra faktiskt, om man packar ner alla frysvaror i EN och samma påse när man packar..."
HA?!

jag ALDRIG drömt förut!

Jag fyllde år, jag skulle ha kalas, det skulle komma många, jag lagade mat.
Än så länge ytterst realistiskt.
Jag bakade kanelbullar.. kanelbullar inlindade i finaste.. bacon.
När jag lindat in de första 6-7 bullarna, lagt dem på en plåt och strött kopiösa mängder pärlsocker över dem, så inser jag att jag inte har tillräckligt med bacon till alla mina bullar. Jag blir förtvivlad, ropar på mamma, beklagar mig och gråter en skvätt. Dialogen går något i stil med:
"mamma mamma, vi har inte mer bacon, det e slut! och jag har bara gjort några bullar!"
"Men det gör väl ingenting Hanna, gör resten utan bacon bara, ingen kommer att bry sig, det blir så bra så!"
"Men då får ju bara några bacon runt sin bulle! Det går ju inte! Det är ju värdelöst! fan!"

Jag inser att jag inte har något val, slänger in plåten i ugnen och ser hur mina kanelbullar sakta blir gyllenbruna i takt med att köket fylls med en oemotståndlig doft av bacon.

Mamma kommer ut i köket bärandes på en mycket liten, mycket fet bäbis.
Hon ska plocka ut något ur ett av köksskåpen och placerar strategiskt bäbisen mitt på köksgolvet.
Jag respekterar inte riktigt hennes val av handling och lyfter upp den lille med en pretto kommentar i stil med:
"inte kan du väl sätta den däär. Jag kan ta honom."

Jag strosar in i vardagsrummet med den lille på armen och finner Björn Gustafsson sittande i en fotölj framför TVn.
Jag blir genast skitnervös och börjar fundera ut sätt att imponera på honom. Och det första jag kommer på är att Björn som verkligen verkar vara en kille som är i kontakt med sina känslor måste tycka att en tjej med modersinstinkten på rätta stället är oemotståndlig. Så jag börjar kasta den mycket lilla, mycket feta bäbisen upp & ner i luften på ett såntdär supergulligt-jag-älskar-att-leka-med-barn-sätt, men jag blir ganska snart trött i armarna och ger upp. Björn sitter som en skyltdocka i fotöljen. Jag har misslyckats.

Jag går ut i köket igen för att slänga ett öga på mina bacon-bullar, då jag inser att jag fullständigt tappat tidsuppfattningen i min dimma av blonda lockar och överarmskramp. Jag ropar:
"Men nu har bullarna varit inne i ugnen i nästan två timmar tror jag! Går de fortfarande att äta?!"
Mamma kommer ut i köket, tittar in i ugnen och säger:
"nä du, det där ser fint ut. En bulle kan vara i ugnen alltfirån 10 minuter till 2 timmar, när de är färdiga så är de färdiga, de når det stadiet och stannar där liksom."
Jag blir komfunderad och börjar genast ifrågasätta den där hemkunskapslärarinnans kompetens, hon som jag hade i högstadiet och som lärde mig hur man undvek att ens muffins blev platta.
Jag tillägger ett diskret: "Men två timmar.. blir de inte lite torra?"

hör och häpna, ska jag uppdatera... Jag är numera en hårt arbetande student. En hårt studerande student? En hårt studerande och även arbetande student. Hårt är det iaf, men inte som metall, mer som tre-smak-glass som man precis tagit ut ur frysen och som man böjer skeden mot om man mot sitt bättre vetande försöker ta innan den tinat en aning. Det är skoj, klassen är bra, och föreläsarna likaså. Jag trivs, och blir bildad. Det sägs vara något att eftersträva. Det närmar sig höst, some might say att den redan är här. Men jag inväntar de färggranna löven innan jag drar sådana extrema slutsatser. Jag tar dock gärna på mig en mössa medans jag väntar, jag har en förkärlek för mössor. Sen får det gärna vara en pojke i mössan också.. men det är en annan historia. Imorgon är det torsdag och det betyder att det i över morgon är fredag. Jag gillar fredagar..och mössor.. fredagar och mössor. mössor med pojkar i.