hannaemilia

När jag var liten, eller, mindre.. var jag så säker på hur vissa saker i mitt liv skulle bli. Och det som var drömmar då, de var aldrig ouppnåliga, de var bara drömmar i väntan på att bli verklighet.
Jag minns ett samtal jag och V hade, på den där tiden när man var sisådär 14 och trodde att man var otroligt vuxen och mogen.. fastän man i verkligheten var ljusår ifrån något som ens kan kallas mognadsgrad.
Jag tuggade alltid tuggummi och bråkade med min mamma oftare än sällan, jag sminkade mig för mycket och tyckte att J i parallellklassen var det snyggaste som fanns, vilket jag idag bara skrattar åt när jag då och då möter honom på bussen eller i ishallen. Vi ger varann en snabb blick och ler i samförstånd, som i ett desperat försök att med ögonen säga "det e okej, vi var små å oförståndiga".
Jag utbrast med fullt allvar i både röst och blick: "asså, dagen jag fyller 18, så flyttar jag hemifrån!", V höll med. Vi suckade, skrattade lite och bara längtade till den dagen skulle komma.
Nu är jag 21, jag och V bor fortfarande hemma, och har otaliga gånger utbytt minnen ur våra unga(yngre) år och legat dubbelvikta av skratt.

När jag sedan slutade spela handboll, för att ha tid med annat, (Annat innebar på den tiden vänner, vilket var fullständigt obegripligt eftersom jag hade ett helt handbollslag fullt av vänner.) och började drömma om att bli filmstjärna och därför satte teaterlinjen på hulebäck högst upp på listan över mina gymnasieansökningar, och blev kallad till antagningsprov, så hände det något...
Jag insåg att jag skulle behöva kämpa för min plats. Jag skulle behöva visa att jag var värd den platsen, att jag Ville ha den, och Skulle ha den, att den var Min.
Vi fick ett häfte med monologer utskickade. Några moderna, några klassiker. Jag valde en monolog. En monolog ur Hamlet, jag var Ofelia.
Först gjorde jag antagningsprovet på alingsås gymnasium, det gick inte bra, det slutade med en katastrofalt flamsig improvisationsscen med två andra lika nervösa elever, en monolog där jag glömde texten, och en dikt som lästes med löjligt nervös stämma.
Sedan var det dags för hulebäck.
Jag gick in och ställde mig mitt på golvet, mitt hjärta slog fortare än det är kapabelt till. Jag såg totalt avslappnad ut.
Jag presenterade mig, Pia bad mig att börja...
Jag spelade upp monologen, felfritt, och all spänning bara rann ur mig som vattnet ur en badsvamp som en elefant beslutat att sätta sig på.
Jag kom in, utan minsta problem, jag var värd platsen.

Efter halva gymnasietiden ungefär, så insåg jag att drömmarna om att en gång medverka i hollywood och dess filmproduktion vad stora drömmar, och jag var liten.
Jag skrattade åt min naivitet, ett sorgset litet skratt, men dock inte uppgivet. För jag såg att det fanns mer.

En tidig sommarkväll så satte sig ESTA2 på vagnen till Angeredsteatern.
Och när jag gick därifrån, lika berörd som av vilken hollywoodproducerad storfilm som helst, så skrattade jag igen, ett hoppfullt och inspirerat skratt denna gången.

Drömmar består, men de förändras, du får mer information i takt med att livet knallar på, vilket hjälper dig att bygga upp drömmen, fixa lite med strategi och planering, till en resa, en resa mot målet.
Jag vill inte säga att drömmar måste anpassas till verkligheten för att kunna uppfyllas. För drömmar och verklighet är inte samma sak. Drömmen är längtan efter målet, visionen. Verkligheten är när målet är nått.
och jag ska nå mitt, you just watch me