"Man vill ha det när man inte kan få det, när man får det så vill man inte ha det"
Jag minns så tydligt eftermiddagarna på fritids när man satt och lyssnade på kassettband å spelade, å såg den lilla silverfärgade kulan trilla ner i samma hål gång på gång, de första fem-tio gångerna plockade man tålmodigt upp kulan och började om ifrån början, sedan gick det över en gräns, (oftast hade antalet misslyckanden då kommit upp i 12-13) då man började bli mer hysterisk än tålmodig.
Jag blåste irriterat bort min lugg ur ögonen, och torkade av handsvetten på min röda aladdintröja och placerade försiktigt den lilla kulan i början av spelet igen, och under full koncentration, följde mina mörkblå ögon den lilla lilla kulans långsamma färd genom spelet, alla rörelser jag gjorde med mina små nypor var mycket försiktiga och långsamma.
Och så var jag framme vid det stora hindret, jag stod öga mot öga med den ultimata utmaningen, hål nummer 35.
Nu gällde det att inte skaka, att inte göra några hastiga rörelser, att fokusera.
Min lugg låg å vilade tungt på mina ögonfransar men jag kunde inte blåsa bort den för då riskerade jag att falla ner i det svarta bottenlösa hålet.
Det kliade å stack till i ögat, ett hårstrå hade letat sig in mellan ögonfransarna, jag blinkade frenetiskt, det hjälpte inte, jag flyttade instinktivt snabbt upp handen mot ansiktet, och Plopp. Jag var förlorad.
Sånt är livet.
Vi är alla den lilla kulan påväg genom den gigantiska labyrinten fylld av hål.
Labyrinten heter livet har jag hört.
Och hålen kan vara lite allt möjligt.
Men de alla hål har gemensamt är att de är utmaningar.
Du tar dig inte förbi dem utan att kämpa. Och trillar du ändå ner, och måste börja om ifrån början, så börjar du egentligen inte om. För du har lärt dig, av fallet. Du vet att nästa gång du passerar hål nr 9 så ska du hålla lite mer till vänster, och rulla aningen snabbare, så fixar du det galant.
Kanske tar du till säkerhetsåtgärder, kanske väljer du en annan väg nästa gång för att undvika faran, det där jäkla hålet.
Det kan räcka att du tappar fokus en sekund så trillar du.
Och du kan inte se framåt och oroa dig för hål nr 35 när du rullar mellan hål nr 10 och hål nr 11. De kräver din fulla uppmärksamhet. Du måste leva här och nu.
Den stora frågan är, är det vi själva som styr spelet.
Eller är vi alla någons små älskade kulor, som rullas genomtänkt och försiktigt genom labyrinten dag som natt. Som plockas upp när vi faller å varsamt placeras i början av spelet igen.
Jag vill tro det.
Men tänk vilken kramp den store spelmästaren måste ha i sina fingrar. Ibland måste han väl ändå vila.
Det kanske är därför vi ibland stannar upp, och står still på samma plats, ibland mellan två hål, ibland på botten av ett hål.
Men var vi än är, så är vi alltid där, antingen i väntan på att lyftas upp igen, eller på att rullas vidare.
Jag vill tro det.
Dagens bild:
Jag blåste irriterat bort min lugg ur ögonen, och torkade av handsvetten på min röda aladdintröja och placerade försiktigt den lilla kulan i början av spelet igen, och under full koncentration, följde mina mörkblå ögon den lilla lilla kulans långsamma färd genom spelet, alla rörelser jag gjorde med mina små nypor var mycket försiktiga och långsamma.
Och så var jag framme vid det stora hindret, jag stod öga mot öga med den ultimata utmaningen, hål nummer 35.
Nu gällde det att inte skaka, att inte göra några hastiga rörelser, att fokusera.
Min lugg låg å vilade tungt på mina ögonfransar men jag kunde inte blåsa bort den för då riskerade jag att falla ner i det svarta bottenlösa hålet.
Det kliade å stack till i ögat, ett hårstrå hade letat sig in mellan ögonfransarna, jag blinkade frenetiskt, det hjälpte inte, jag flyttade instinktivt snabbt upp handen mot ansiktet, och Plopp. Jag var förlorad.
Sånt är livet.
Vi är alla den lilla kulan påväg genom den gigantiska labyrinten fylld av hål.
Labyrinten heter livet har jag hört.
Och hålen kan vara lite allt möjligt.
Men de alla hål har gemensamt är att de är utmaningar.
Du tar dig inte förbi dem utan att kämpa. Och trillar du ändå ner, och måste börja om ifrån början, så börjar du egentligen inte om. För du har lärt dig, av fallet. Du vet att nästa gång du passerar hål nr 9 så ska du hålla lite mer till vänster, och rulla aningen snabbare, så fixar du det galant.
Kanske tar du till säkerhetsåtgärder, kanske väljer du en annan väg nästa gång för att undvika faran, det där jäkla hålet.
Det kan räcka att du tappar fokus en sekund så trillar du.
Och du kan inte se framåt och oroa dig för hål nr 35 när du rullar mellan hål nr 10 och hål nr 11. De kräver din fulla uppmärksamhet. Du måste leva här och nu.
Den stora frågan är, är det vi själva som styr spelet.
Eller är vi alla någons små älskade kulor, som rullas genomtänkt och försiktigt genom labyrinten dag som natt. Som plockas upp när vi faller å varsamt placeras i början av spelet igen.
Jag vill tro det.
Men tänk vilken kramp den store spelmästaren måste ha i sina fingrar. Ibland måste han väl ändå vila.
Det kanske är därför vi ibland stannar upp, och står still på samma plats, ibland mellan två hål, ibland på botten av ett hål.
Men var vi än är, så är vi alltid där, antingen i väntan på att lyftas upp igen, eller på att rullas vidare.
Jag vill tro det.
Dagens bild:
För att det är sommar.
Nu när det är varmt å gott..
..så blir hela världen till ett extra vardagsrum.
Jag tänkte på det idag när jag låg på altanen och solade.
På vintern skyndar man alltid hem, in på cafét, in i affären, in i bussen/spårvagnen.
Man står utanför dörren och letar frenetiskt i väskan efter nyckeln och känner hur varje sekund som handen spenderar utanför den varma vanten bidrar till frostskador.
Man drar ner mössan lite längre över öronen när man promenerar nerför avenyn.
Man virar halsduken ett extra varv runt halsen efter man ställt ifrån sig sin tomma temugg i brickvagnen på café mekka,kliver ut på gatan och småspringer nerför kungsgatan mot bussen.
Hur många lager kläder man än har packat på sig så rinner ögonen alltid av den iskalla vinden som piskar en i ansiktet ute på saltholmen när man väntar på båten till köpstadsö.
Tårna domnar sakta bort när man står vid göteborgsoperan på nyårsafton och tittar på fyrverkerierna, även om man försökt vara förutseende och istället för finskorna valt ett par varma skor.
Det e svårt att förstå att det bara är dryga 5 månader sen man stod där å huttrade, då kändes det långt till sommarn.
Men nu har vattenmelonen äntrat affären kära vänner...
Nu är det varmare ute än inne...
Trädgården blir som ett förlängt vardagsrum, när jag sätter foten utanför dörren så lider jag inte en sekund, jag skyndar inte, jag stressar inte, jag kliver ut i en behaglig temperatur, en temperatur som min kropp å knopp trivs i. Precis på samma sätt som jag njuter av att komma in i hallen en kall vinterdag så njuter jag av att gå ut i trädgårn en dag som denna.
Inte konstigt att vi skandinavier deppar ihop under vinterhalvåret.
& så dagens bild, av den simpla anledningen att hon är Så söt.
Jag tänkte på det idag när jag låg på altanen och solade.
På vintern skyndar man alltid hem, in på cafét, in i affären, in i bussen/spårvagnen.
Man står utanför dörren och letar frenetiskt i väskan efter nyckeln och känner hur varje sekund som handen spenderar utanför den varma vanten bidrar till frostskador.
Man drar ner mössan lite längre över öronen när man promenerar nerför avenyn.
Man virar halsduken ett extra varv runt halsen efter man ställt ifrån sig sin tomma temugg i brickvagnen på café mekka,kliver ut på gatan och småspringer nerför kungsgatan mot bussen.
Hur många lager kläder man än har packat på sig så rinner ögonen alltid av den iskalla vinden som piskar en i ansiktet ute på saltholmen när man väntar på båten till köpstadsö.
Tårna domnar sakta bort när man står vid göteborgsoperan på nyårsafton och tittar på fyrverkerierna, även om man försökt vara förutseende och istället för finskorna valt ett par varma skor.
Det e svårt att förstå att det bara är dryga 5 månader sen man stod där å huttrade, då kändes det långt till sommarn.
Men nu har vattenmelonen äntrat affären kära vänner...
Nu är det varmare ute än inne...
Trädgården blir som ett förlängt vardagsrum, när jag sätter foten utanför dörren så lider jag inte en sekund, jag skyndar inte, jag stressar inte, jag kliver ut i en behaglig temperatur, en temperatur som min kropp å knopp trivs i. Precis på samma sätt som jag njuter av att komma in i hallen en kall vinterdag så njuter jag av att gå ut i trädgårn en dag som denna.
Inte konstigt att vi skandinavier deppar ihop under vinterhalvåret.
& så dagens bild, av den simpla anledningen att hon är Så söt.