"Man vill ha det när man inte kan få det, när man får det så vill man inte ha det"
Jag blåste irriterat bort min lugg ur ögonen, och torkade av handsvetten på min röda aladdintröja och placerade försiktigt den lilla kulan i början av spelet igen, och under full koncentration, följde mina mörkblå ögon den lilla lilla kulans långsamma färd genom spelet, alla rörelser jag gjorde med mina små nypor var mycket försiktiga och långsamma.
Och så var jag framme vid det stora hindret, jag stod öga mot öga med den ultimata utmaningen, hål nummer 35.
Nu gällde det att inte skaka, att inte göra några hastiga rörelser, att fokusera.
Min lugg låg å vilade tungt på mina ögonfransar men jag kunde inte blåsa bort den för då riskerade jag att falla ner i det svarta bottenlösa hålet.
Det kliade å stack till i ögat, ett hårstrå hade letat sig in mellan ögonfransarna, jag blinkade frenetiskt, det hjälpte inte, jag flyttade instinktivt snabbt upp handen mot ansiktet, och Plopp. Jag var förlorad.
Sånt är livet.
Vi är alla den lilla kulan påväg genom den gigantiska labyrinten fylld av hål.
Labyrinten heter livet har jag hört.
Och hålen kan vara lite allt möjligt.
Men de alla hål har gemensamt är att de är utmaningar.
Du tar dig inte förbi dem utan att kämpa. Och trillar du ändå ner, och måste börja om ifrån början, så börjar du egentligen inte om. För du har lärt dig, av fallet. Du vet att nästa gång du passerar hål nr 9 så ska du hålla lite mer till vänster, och rulla aningen snabbare, så fixar du det galant.
Kanske tar du till säkerhetsåtgärder, kanske väljer du en annan väg nästa gång för att undvika faran, det där jäkla hålet.
Det kan räcka att du tappar fokus en sekund så trillar du.
Och du kan inte se framåt och oroa dig för hål nr 35 när du rullar mellan hål nr 10 och hål nr 11. De kräver din fulla uppmärksamhet. Du måste leva här och nu.
Den stora frågan är, är det vi själva som styr spelet.
Eller är vi alla någons små älskade kulor, som rullas genomtänkt och försiktigt genom labyrinten dag som natt. Som plockas upp när vi faller å varsamt placeras i början av spelet igen.
Jag vill tro det.
Men tänk vilken kramp den store spelmästaren måste ha i sina fingrar. Ibland måste han väl ändå vila.
Det kanske är därför vi ibland stannar upp, och står still på samma plats, ibland mellan två hål, ibland på botten av ett hål.
Men var vi än är, så är vi alltid där, antingen i väntan på att lyftas upp igen, eller på att rullas vidare.
Jag vill tro det.
Dagens bild:
Lika bra skrivit som alltid. Ännu en väl genomtänkt teroi. Let's roll the boll! :)
SHITPOMFRITT, du äger människa! Riktigt bra skrivet och jag håller till 100% med dig... Pusskram bästaste
Du borde kanske satsa på en författarkarriär! Det är verkligen sjukt bra skrivet! Du är ganska djup under den där oseriösa fasaden ;) Nej men ärligt, wow! Jag är hänförd.
Jag läste inte ens din blogg men ajg såg att folk kommentera den och tyckte du va bra. Tack för att du gillar min blogg och jag antar att du äger;)ska läsa din blogg sen och ge dig en ärlig bedömmning..ligga?
Hej här var det länge sedan jag skrev! Först och främst: fint skrivet!
Pojkvännen fick jobbet som elektronikmontör, så nu blir det Göteborg för oss ett tag :) Är här för tillfället men åker tillbaka och jobbar i Strömstad imorgon...
Så du är en dansare alltså, skoj! Vad gör du annars sommar?