hannaemilia

Idag har det vart soligt, och varmt. Temperaturen nådde hela 11 grader, och det var uppenbarligen någonting som fick halva partilles befolkning att vilja tvätta sina bilar. Pappa hade bråttom, det var kö. En farbror spolade av sin bil i något som för oss vanliga människor skulle klassas som en evighet och på gränsen till sjuklig pedantism. Är det ett ord? Nu är det det.

Jag tog en promenad, när jag gick hemifrån var det fortfarande ljust ute och solen låg liksom och guppade på trädtopparna. När jag gick hemåt så hade solen beslutat sig för att det var läggdags, det var ett smart drag, det gäller att vara utvilad när man har ett så viktigt jobb att sköta. Månen lät den lilla grusvägen som jag gick på bada i ett milt blågrått ljus, på en stallvägg lös en lykta. Tre hästar stod längst ner i hörnet på sin hage, som i väntan på att få komma in i stallet och bli ompysslade. De stod helt stilla, det enda tecknet på liv var den luft som då och då puffades ut ur deras näsborrar och bildade små rökmoln i den kyliga kvällsluften. Det var en rogivande syn.

Det enda som skiljer denna tiden "Innan våren kommer" från "när våren verkligen kommer", är att trots solen, ljuset, den lilla extra värmen och fågelsången så står det still. Allt är väldigt, väldigt stilla.
När våren klampar på, på riktigt så kan man nästan se knopparna slå ut, vinden leker i nyutslagna vårlöv och när solen speglar sitt svaga morgonljus i de tomma ölburkarna så gnistrar hela diket vid busshållplatsen som den vackraste vårbäck. Nä, nu var jag oromantisk. Men vem orkar vara annat klockan 3 på natten.