hannaemilia

jag ALDRIG drömt förut!

Jag fyllde år, jag skulle ha kalas, det skulle komma många, jag lagade mat.
Än så länge ytterst realistiskt.
Jag bakade kanelbullar.. kanelbullar inlindade i finaste.. bacon.
När jag lindat in de första 6-7 bullarna, lagt dem på en plåt och strött kopiösa mängder pärlsocker över dem, så inser jag att jag inte har tillräckligt med bacon till alla mina bullar. Jag blir förtvivlad, ropar på mamma, beklagar mig och gråter en skvätt. Dialogen går något i stil med:
"mamma mamma, vi har inte mer bacon, det e slut! och jag har bara gjort några bullar!"
"Men det gör väl ingenting Hanna, gör resten utan bacon bara, ingen kommer att bry sig, det blir så bra så!"
"Men då får ju bara några bacon runt sin bulle! Det går ju inte! Det är ju värdelöst! fan!"

Jag inser att jag inte har något val, slänger in plåten i ugnen och ser hur mina kanelbullar sakta blir gyllenbruna i takt med att köket fylls med en oemotståndlig doft av bacon.

Mamma kommer ut i köket bärandes på en mycket liten, mycket fet bäbis.
Hon ska plocka ut något ur ett av köksskåpen och placerar strategiskt bäbisen mitt på köksgolvet.
Jag respekterar inte riktigt hennes val av handling och lyfter upp den lille med en pretto kommentar i stil med:
"inte kan du väl sätta den däär. Jag kan ta honom."

Jag strosar in i vardagsrummet med den lille på armen och finner Björn Gustafsson sittande i en fotölj framför TVn.
Jag blir genast skitnervös och börjar fundera ut sätt att imponera på honom. Och det första jag kommer på är att Björn som verkligen verkar vara en kille som är i kontakt med sina känslor måste tycka att en tjej med modersinstinkten på rätta stället är oemotståndlig. Så jag börjar kasta den mycket lilla, mycket feta bäbisen upp & ner i luften på ett såntdär supergulligt-jag-älskar-att-leka-med-barn-sätt, men jag blir ganska snart trött i armarna och ger upp. Björn sitter som en skyltdocka i fotöljen. Jag har misslyckats.

Jag går ut i köket igen för att slänga ett öga på mina bacon-bullar, då jag inser att jag fullständigt tappat tidsuppfattningen i min dimma av blonda lockar och överarmskramp. Jag ropar:
"Men nu har bullarna varit inne i ugnen i nästan två timmar tror jag! Går de fortfarande att äta?!"
Mamma kommer ut i köket, tittar in i ugnen och säger:
"nä du, det där ser fint ut. En bulle kan vara i ugnen alltfirån 10 minuter till 2 timmar, när de är färdiga så är de färdiga, de når det stadiet och stannar där liksom."
Jag blir komfunderad och börjar genast ifrågasätta den där hemkunskapslärarinnans kompetens, hon som jag hade i högstadiet och som lärde mig hur man undvek att ens muffins blev platta.
Jag tillägger ett diskret: "Men två timmar.. blir de inte lite torra?"