hannaemilia

Jag kommer sakna dig...
Jag kommer sakna ditt skratt...
Jag kommer sakna hur du himlade med ögonen, suckade och sen skrattade när mormor för tionde gången frågade om du "verkligen inte skulle ha en liiten smörgås till..."
Jag kommer sakna din underbart goda mat...
Jag kommer sakna att sitta och lyssna på dina berättelser från Italien, från när du var barn, från när du kom till Sverige...
Jag kommer sakna din brutala och knäppa humor...
Jag kommer sakna din fruktansvärda envishet...
Jag kommer sakna dina miner, hur du rörde dig och gestikulerade när du pratade på samma sätt som jag gör...
Jag kommer sakna att komma hem till dig, krama dig hårt och pussa dig på kinden, fastän man de senaste åren var rädd att du skulle gå av om man kramade för hårt...
Jag kommer sakna dig, morfar, varje dag, hela tiden, när jag väl förstår att du är borta.

..säger man, för att mena på att allting kan hända.
Kaffet är gott idag säger jag, och min boll behöver pumpas.  
I söndags spenderade jag dagen på Aranäs open. Bland minihandbollar, inte fullt så mini handbollar, peppade killar och tjejer och inte fullt så peppade pollenallergiker. Solen sken och det va sådär go och taggad stämning som det bara blir under cuper. Rustan såg glad ut och de som promenerade runt och tömde soptunnor såg, kanske inte fullt så glada ut. Allt var som det skulle med andra ord. Och jag saknade handbollen något grymt, som vanligt, som jag alltid gör när jag är på match, och ännu mer under cuper. Det gör mig sne att ett beslut man tog när man var ung och dum (jag är fortfarande ung visserligen, och det där med dum är en definitionsfråga), inom sportens elitsystem och satsningsmentalitet idag, är fullständigt irreversibelt. Hoppar du av tåget av en eller annan anledning så ska det bannemej mycket till om du ska hinna ikapp det och hoppa på igen. Meeen ja ä itte bitter.. (kollar i skrivande stund vilka göteborgslag som ligger i de lägsta divisionerna och googlar på korphandboll haha).

När jag sedan kom hem och bestämde mig för att ge mig ut och springa, bestämde sig regnet som hållit sig borta hela dagen, simultant för att falla. Det bör tilläggas att jag redan gett mig ut när den första droppen föll. Och envis som jag är så sprang jag snabbt hem igen, bytte till en tröja med luva och sprang ut igen.
Det skönaste med att springa är när man har sprungit så långt så att man inte behöver tänka längre, kroppen börjar göra rörelsen av sig själv och du kan mentalt spendera tid någon annan stans. Tänk om det fungerade på samma sätt med exempelvis tentaskrivande, att när du väl börjat skriva ordentligt så gjorde kroppen resten och du kunde tänka på annat. Life's good in fantasyland.

Och jag har som vanligt hängt kvar där alldeles för länge, med tanke på att jag om 4 timmar ska till jobbet och öva in 2 koreografier med mina små danstjejor. Det är inga problem i det faktumet, utöver att de två koreografierna som ska inövas inte är gjorda än.
Jag är farlig för mig själv.
Men jag är väl mitt vanliga tidsoptimistiska trassel av en tjej, och säger som det står på Liftarens guide till galaxen: "Don't panic!", bollen är rund, låt oss bara hoppas att det är mer klister på min sida planen idag.

Det är klurigt.
Jag har en strategi..
Jag vill inte påstå att den är i närheten av bra..
Eller att den är någon slags lösning på problemet..
Eller att den ens är medveten..
Den är mer något utav en välutvecklad överlevnadsstrategi, som tagit form efter år av dubbel -ja till&med trippelbokande av mig själv.
Det hela börjar i någon slags välvilja eller låt oss bara säga Vilja, för även om jag vill allas bästa allt som oftast och avskyr att svika någon och säga nej, så är jag inte dum nog att säga "ja gärna" till saker som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och hyperventilera. Jo så dum är jag visst, men ganska sällan tack & lov.
När det sedan dras i mig från tre olika håll, (tre olika håll som jag uppmuntrat och sagt "ja gärna" till bör tilläggas) och jag sitter och ska knyta ihop dessa snörstumpar till en grandios läcker rosett som ska bli min dagsplan, och det slutar i ett enda strassel av misslyckade knutar, det är Då jag vidtar min strategi..
Så här kommer den nu..
Sätt er ner och håll i er..
waiiiit fooor iiiiiiit..
Jag
blir
snigel.
Jag tar fram en sax, klipper av alla jävla trådar i nystanet av knutar framför mig, och inväntar reaktionen med händerna för öronen. 
 
Istället för att bara se det hela för vad det är. Göra en realistisk bedömning av vad jag själv är kapabel till, vad jag tidsmässigt och orkesmässigt klarar av, och sedan utifrån det omsorgsfullt välja trådar. Och de trådar som inte får plats får vänta till en annan dag.
Antingen är jag en fullfjädrad tidsoptimist som vill göra allting nu och helst samtidigt.
Eller så har jag orealistiska krav på mig själv och är livrädd för att öppna munnen och säga "nej".
Eller så tror jag att jag är stålmannen.
Eller så är jag bara rätt å slätt omogen och dum.
Och är det sura miner jag är rädd för ska följa av mina "nej" så är ju bästa sättet att vara ärlig från början, ett nej i sista sekunden är sällan mer uppskattat än ett nej redan från början.

En sak är iaf säker.
Slutar jag paniknysta och börjar fläta så besparar jag både mig själv och mina dubbelbokningar onödigt trubbel.

helst tills dess att det inte finns någon tid kvar och paniken börjar sprida sig inifrån och ut..
Den där lilla svårdefinierade obehagskänslan i magen blir en klart definierbar Ångest och man ställer sig frågan om och Om igen... "Varför började jag inte i god tid!?".
Men det där "god tid" är förrädiskt, det är det som signalerar "så du kan ta det lugnt" till resten av kroppen. Sen finns det de där människorna på vilka det har motsatt effekt, "god tid" översätts snabbt & lätt till "så börja redan nu så är du av med det!". Jag har aldrig vart en av dom människorna. Dvs jag är välbekant med termer som panik och ångest.
Nästa helg är det dansföreställning som gäller...
Jag har inte börjat koreografera än...
Jag bloggar & dricker te istället...
Jag som aldrig bloggar annars...
Kanske är det det berömda tenta-syndromet som bubblar upp till ytan vid press.
Tenta-syndromet innebär att alla aktiviteter, oavsett ointresse av dessa under normala förhållanden, är en bal på slottet i jämförelse med att sätta sig ner och plugga. Det är då du exempelvis börjar tvätta fönster eller virka. Eller titta på Hem till gården-repriser på 4an.

Blogginläggen har bara runnit ur mig på sistone som ni själva ser, det kan bero på att allting har hänt samtidigt och min hjärna har därför ställt in sig på "avvaktande-läge" för att helt enkelt överleva och ha en rimlig chans att förutse det oförutsebara. Som anas av föregående mening så förutsåg jag ingenting, och blev därför överraskad, vad jag blev överraskad av är en lång historia, och allt det där som hände samtidigt är för långt för att gå in på i detalj.
Jag kanske skulle göra en lista...
När jag var yngre gjorde jag ofta listor. Listor över vad jag skulle göra på sommarlovet exempelvis. Jag vet inte om det var början i utvecklandet av något slags kontrollbehov eller om det bara var ett sätt att se på papper hur mycket skoj jag hade framför mig, men en flitig listskriverska var jag iaf.
Så jag slår på stort och återupplivar gamla minnen...
Den senaste tiden har till stora delar bestått av:

Jobb + förberedande av jobb - Koreograferande, musikväljande & dansande
Handboll - Tittande på, pratande om & utövande
Mild förvirring - Varför?
Skate/longboardglidande - Transportmedel, kompishäng & kvällssysselsättning
Ansökande till universitetet - För att det såsmåningom ska komma en höst
Total förvirring - Va?
Mer ansökande - För att när hösten såsmåningom kommer så ska det finnas en lägenhet mindre än 2 bussar bort från skolan
Överanalyserande - För att det är så jag funkar
Lite sommarplanerande - Jag är ingen planerare, men vill man exempelvis se diverse bra musik, så får man slänga in sina slantar redan nu
Slutsats - Analysen har inte fört mig närmare någon slags lösning på problemet jag inte kan definiera och jag lever därför vidare i en slags ovisshet som till viss del innebär spänning men även en hel del vilsenhet.

Och apropå att vara vilsen.
Alla som känner mig vet att jag inte har något lokalsinne. Jag vågar till&med i sammanhanget slänga mig med termer som obefintligt. Det är ungefär samma känsla som under de senaste veckorna har infunnit sig i min mage och mitt sinne. Den där "men vänta nu.. det där huset har jag sett förut? har jag gått i en cirkel nu?...fan.. jag fortsätter framåt och svänger vänster, då borde det bli rätt.. här tog vägen slut?! jaha... då blir det till att backa. Ja då var man vid det här huset igen då, vilken håll kom jag ifrån förut? ska jag gå tillbaka? Det börjar bli mörkt, ska jag sätta mig här och hoppas att någon kommer förbi som kan hjälpa mig hitta rätt..?"
Nej jag är inte den som ber om hjälp, jag kan själv, eller "kan kev!" för att citera en mycket mindre jag. Men fråga om vägen har jag inget emot att göra, jag är ju kvinna after all. Vi "får" vara vilsna. Det berövar oss inte på makt. För makten sitter i maskuliniteten. Och man behöver en snopp för att vara maskulin på riktigt. Och jag har ingen... Vilket gör det mycket bekvämare att ha tajta jeans på sig...
Detta sidospår får tala sitt eget tydliga språk, jag har inte druckit något kaffe idag, vilket för oss tillbaka till inledningen av detta välskrivna djupa inlägg, eftersom även detta sätter min hjärna i "avvaktande-läge".


När jag har extremt tråkigt så googlar jag på "sloth", detta har en magisk effekt på mig. Kanske är det en längtan efter att leva i ett oerhört långsamt tempo, och med ett ständigt leende oberört titta på hur omvärlden stressar ihjäl sig.