Bollen är rund..
..säger man, för att mena på att allting kan hända.
Kaffet är gott idag säger jag, och min boll behöver pumpas.
I söndags spenderade jag dagen på Aranäs open. Bland minihandbollar, inte fullt så mini handbollar, peppade killar och tjejer och inte fullt så peppade pollenallergiker. Solen sken och det va sådär go och taggad stämning som det bara blir under cuper. Rustan såg glad ut och de som promenerade runt och tömde soptunnor såg, kanske inte fullt så glada ut. Allt var som det skulle med andra ord. Och jag saknade handbollen något grymt, som vanligt, som jag alltid gör när jag är på match, och ännu mer under cuper. Det gör mig sne att ett beslut man tog när man var ung och dum (jag är fortfarande ung visserligen, och det där med dum är en definitionsfråga), inom sportens elitsystem och satsningsmentalitet idag, är fullständigt irreversibelt. Hoppar du av tåget av en eller annan anledning så ska det bannemej mycket till om du ska hinna ikapp det och hoppa på igen. Meeen ja ä itte bitter.. (kollar i skrivande stund vilka göteborgslag som ligger i de lägsta divisionerna och googlar på korphandboll haha).
När jag sedan kom hem och bestämde mig för att ge mig ut och springa, bestämde sig regnet som hållit sig borta hela dagen, simultant för att falla. Det bör tilläggas att jag redan gett mig ut när den första droppen föll. Och envis som jag är så sprang jag snabbt hem igen, bytte till en tröja med luva och sprang ut igen.
Det skönaste med att springa är när man har sprungit så långt så att man inte behöver tänka längre, kroppen börjar göra rörelsen av sig själv och du kan mentalt spendera tid någon annan stans. Tänk om det fungerade på samma sätt med exempelvis tentaskrivande, att när du väl börjat skriva ordentligt så gjorde kroppen resten och du kunde tänka på annat. Life's good in fantasyland.
Och jag har som vanligt hängt kvar där alldeles för länge, med tanke på att jag om 4 timmar ska till jobbet och öva in 2 koreografier med mina små danstjejor. Det är inga problem i det faktumet, utöver att de två koreografierna som ska inövas inte är gjorda än.
Jag är farlig för mig själv.
Men jag är väl mitt vanliga tidsoptimistiska trassel av en tjej, och säger som det står på Liftarens guide till galaxen: "Don't panic!", bollen är rund, låt oss bara hoppas att det är mer klister på min sida planen idag.
Kaffet är gott idag säger jag, och min boll behöver pumpas.
I söndags spenderade jag dagen på Aranäs open. Bland minihandbollar, inte fullt så mini handbollar, peppade killar och tjejer och inte fullt så peppade pollenallergiker. Solen sken och det va sådär go och taggad stämning som det bara blir under cuper. Rustan såg glad ut och de som promenerade runt och tömde soptunnor såg, kanske inte fullt så glada ut. Allt var som det skulle med andra ord. Och jag saknade handbollen något grymt, som vanligt, som jag alltid gör när jag är på match, och ännu mer under cuper. Det gör mig sne att ett beslut man tog när man var ung och dum (jag är fortfarande ung visserligen, och det där med dum är en definitionsfråga), inom sportens elitsystem och satsningsmentalitet idag, är fullständigt irreversibelt. Hoppar du av tåget av en eller annan anledning så ska det bannemej mycket till om du ska hinna ikapp det och hoppa på igen. Meeen ja ä itte bitter.. (kollar i skrivande stund vilka göteborgslag som ligger i de lägsta divisionerna och googlar på korphandboll haha).
När jag sedan kom hem och bestämde mig för att ge mig ut och springa, bestämde sig regnet som hållit sig borta hela dagen, simultant för att falla. Det bör tilläggas att jag redan gett mig ut när den första droppen föll. Och envis som jag är så sprang jag snabbt hem igen, bytte till en tröja med luva och sprang ut igen.
Det skönaste med att springa är när man har sprungit så långt så att man inte behöver tänka längre, kroppen börjar göra rörelsen av sig själv och du kan mentalt spendera tid någon annan stans. Tänk om det fungerade på samma sätt med exempelvis tentaskrivande, att när du väl börjat skriva ordentligt så gjorde kroppen resten och du kunde tänka på annat. Life's good in fantasyland.
Och jag har som vanligt hängt kvar där alldeles för länge, med tanke på att jag om 4 timmar ska till jobbet och öva in 2 koreografier med mina små danstjejor. Det är inga problem i det faktumet, utöver att de två koreografierna som ska inövas inte är gjorda än.
Jag är farlig för mig själv.
Men jag är väl mitt vanliga tidsoptimistiska trassel av en tjej, och säger som det står på Liftarens guide till galaxen: "Don't panic!", bollen är rund, låt oss bara hoppas att det är mer klister på min sida planen idag.
Kommentarer
Trackback