hannaemilia

Blogginläggen har bara runnit ur mig på sistone som ni själva ser, det kan bero på att allting har hänt samtidigt och min hjärna har därför ställt in sig på "avvaktande-läge" för att helt enkelt överleva och ha en rimlig chans att förutse det oförutsebara. Som anas av föregående mening så förutsåg jag ingenting, och blev därför överraskad, vad jag blev överraskad av är en lång historia, och allt det där som hände samtidigt är för långt för att gå in på i detalj.
Jag kanske skulle göra en lista...
När jag var yngre gjorde jag ofta listor. Listor över vad jag skulle göra på sommarlovet exempelvis. Jag vet inte om det var början i utvecklandet av något slags kontrollbehov eller om det bara var ett sätt att se på papper hur mycket skoj jag hade framför mig, men en flitig listskriverska var jag iaf.
Så jag slår på stort och återupplivar gamla minnen...
Den senaste tiden har till stora delar bestått av:

Jobb + förberedande av jobb - Koreograferande, musikväljande & dansande
Handboll - Tittande på, pratande om & utövande
Mild förvirring - Varför?
Skate/longboardglidande - Transportmedel, kompishäng & kvällssysselsättning
Ansökande till universitetet - För att det såsmåningom ska komma en höst
Total förvirring - Va?
Mer ansökande - För att när hösten såsmåningom kommer så ska det finnas en lägenhet mindre än 2 bussar bort från skolan
Överanalyserande - För att det är så jag funkar
Lite sommarplanerande - Jag är ingen planerare, men vill man exempelvis se diverse bra musik, så får man slänga in sina slantar redan nu
Slutsats - Analysen har inte fört mig närmare någon slags lösning på problemet jag inte kan definiera och jag lever därför vidare i en slags ovisshet som till viss del innebär spänning men även en hel del vilsenhet.

Och apropå att vara vilsen.
Alla som känner mig vet att jag inte har något lokalsinne. Jag vågar till&med i sammanhanget slänga mig med termer som obefintligt. Det är ungefär samma känsla som under de senaste veckorna har infunnit sig i min mage och mitt sinne. Den där "men vänta nu.. det där huset har jag sett förut? har jag gått i en cirkel nu?...fan.. jag fortsätter framåt och svänger vänster, då borde det bli rätt.. här tog vägen slut?! jaha... då blir det till att backa. Ja då var man vid det här huset igen då, vilken håll kom jag ifrån förut? ska jag gå tillbaka? Det börjar bli mörkt, ska jag sätta mig här och hoppas att någon kommer förbi som kan hjälpa mig hitta rätt..?"
Nej jag är inte den som ber om hjälp, jag kan själv, eller "kan kev!" för att citera en mycket mindre jag. Men fråga om vägen har jag inget emot att göra, jag är ju kvinna after all. Vi "får" vara vilsna. Det berövar oss inte på makt. För makten sitter i maskuliniteten. Och man behöver en snopp för att vara maskulin på riktigt. Och jag har ingen... Vilket gör det mycket bekvämare att ha tajta jeans på sig...
Detta sidospår får tala sitt eget tydliga språk, jag har inte druckit något kaffe idag, vilket för oss tillbaka till inledningen av detta välskrivna djupa inlägg, eftersom även detta sätter min hjärna i "avvaktande-läge".


När jag har extremt tråkigt så googlar jag på "sloth", detta har en magisk effekt på mig. Kanske är det en längtan efter att leva i ett oerhört långsamt tempo, och med ett ständigt leende oberört titta på hur omvärlden stressar ihjäl sig.