hannaemilia

helst tills dess att det inte finns någon tid kvar och paniken börjar sprida sig inifrån och ut..
Den där lilla svårdefinierade obehagskänslan i magen blir en klart definierbar Ångest och man ställer sig frågan om och Om igen... "Varför började jag inte i god tid!?".
Men det där "god tid" är förrädiskt, det är det som signalerar "så du kan ta det lugnt" till resten av kroppen. Sen finns det de där människorna på vilka det har motsatt effekt, "god tid" översätts snabbt & lätt till "så börja redan nu så är du av med det!". Jag har aldrig vart en av dom människorna. Dvs jag är välbekant med termer som panik och ångest.
Nästa helg är det dansföreställning som gäller...
Jag har inte börjat koreografera än...
Jag bloggar & dricker te istället...
Jag som aldrig bloggar annars...
Kanske är det det berömda tenta-syndromet som bubblar upp till ytan vid press.
Tenta-syndromet innebär att alla aktiviteter, oavsett ointresse av dessa under normala förhållanden, är en bal på slottet i jämförelse med att sätta sig ner och plugga. Det är då du exempelvis börjar tvätta fönster eller virka. Eller titta på Hem till gården-repriser på 4an.