hannaemilia

klassikern glo-mötablick-tittabortfortsomfan-gloigen är ett tydligt tecken på att man är kär.
Ett ännu tydligare tecken är när man
 glor-möterblick-glömmeratttittabortförpersonenärsåfruktansvärtfin-kommerpåsigsjälvensekundförsent-
skäms-skrattarrodnar-tittarbort.
Det är vår nu (med undantag för en märklig och oväntad snömängd som föll här om natten men som smälte lika snabbt som den kom).. Det är nu alla blir kära, precis som att det inte räckte med att bli kär i själva luften dagar som denna... vårluft, oh how I love it. Jag är nog kär i själva Våren. Ska ta ett seriöst snack med honom nu i veckan å se om han kan ta sig i kragen och avsluta den här on-off-relationen med Vintern å bli tillsammans med mig istället.

Jag börjar så smått se dimmiga bilder av klippor i lysekil och en kall corona med lime på en brygga ute på öarna i skärgården.
Långa ljusa sommarnätter, spela fotboll barfota i gräset, grilla på altanen och bädda sängen med lakan och sängkläder som hängt ute och torkat i solen.
Sköna sommarkonserter och sena kvällsdopp i sjön.
Nej när jag ser på det i detta nyfunna ljus så är det nog bäst för mig att förbli singel, för chansen är stor att jag skulle ha en liten affär med Sommarn vid sidan av mitt förhållande med Våren.


Dagens bild:

Jag har ett litet post-it-block, ni vet en sådan där liten tjock hög med post-its i olika färger, först en bunt med rosa, sedan en bunt med gula, under dessa en bunt gröna och underst i blocket de orangea.
Idag satt jag vid min dator, jag skrev snabbt ner en adress på den översta rosa post-it:en och drog sedan av den för att placera den på datorskärmens underkant. Till min stora förvåning och lycka, lägg märke till "Lycka" var det den sista rosa post-it:en. Och den som nu var överst var gul!
Jag blev glad, över att de rosa nu var slut, och att jag nu för en tid framöver skulle komma att kladda ner mina memoarer på gula post-its. Det var liksom en händelse, någonting att uppmärksamma, någonting som jag hajade till av, å sa "nämen!".
Det var det ultimata beviset, nu är det fastställt. Nu vet jag helt 100% säkert att jag inte har något liv.

Idag har det vart soligt, och varmt. Temperaturen nådde hela 11 grader, och det var uppenbarligen någonting som fick halva partilles befolkning att vilja tvätta sina bilar. Pappa hade bråttom, det var kö. En farbror spolade av sin bil i något som för oss vanliga människor skulle klassas som en evighet och på gränsen till sjuklig pedantism. Är det ett ord? Nu är det det.

Jag tog en promenad, när jag gick hemifrån var det fortfarande ljust ute och solen låg liksom och guppade på trädtopparna. När jag gick hemåt så hade solen beslutat sig för att det var läggdags, det var ett smart drag, det gäller att vara utvilad när man har ett så viktigt jobb att sköta. Månen lät den lilla grusvägen som jag gick på bada i ett milt blågrått ljus, på en stallvägg lös en lykta. Tre hästar stod längst ner i hörnet på sin hage, som i väntan på att få komma in i stallet och bli ompysslade. De stod helt stilla, det enda tecknet på liv var den luft som då och då puffades ut ur deras näsborrar och bildade små rökmoln i den kyliga kvällsluften. Det var en rogivande syn.

Det enda som skiljer denna tiden "Innan våren kommer" från "när våren verkligen kommer", är att trots solen, ljuset, den lilla extra värmen och fågelsången så står det still. Allt är väldigt, väldigt stilla.
När våren klampar på, på riktigt så kan man nästan se knopparna slå ut, vinden leker i nyutslagna vårlöv och när solen speglar sitt svaga morgonljus i de tomma ölburkarna så gnistrar hela diket vid busshållplatsen som den vackraste vårbäck. Nä, nu var jag oromantisk. Men vem orkar vara annat klockan 3 på natten.

Det har stått en rulle kakor i köket nu ett par dagar..
Närmare bestämt maryland chocolate chip cookies..
Jag har tittat på paketet varje gång jag uträttat en ärende i köket, men lovat mig själv att inte göra mer än att titta.
Nu har jag ont i magen.. undra varför. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag nu snabbt borstat bort smulorna ifrån min tröja och visslat en såndär liten oskyldig melodi samtidigt som mitt vänstra öga ryckte lite nervöst i underkant..
Slutsats, kakor e gott.

Framför mig på mitt databord så ligger The nightmare before christmas, den har legat där i flera veckor, jag är dålig på att städa.
Längst ner på framsidan så står det: "Följ med till ett land där fantasin inte känner några gränser." ..Den meningen gör att jag ler sådär barnsligt djävulskt. Förmodligen för att det kittlar någon slags fantasinerv som man som "vuxen" (jag skulle inte klassa mig själv som vuxen) stimulerar alltför sällan.
När man var liten så var det landet ens trädgård, eller ibland behövde man inte ens gå så långt, det kunde finnas under sängen, under täcket, ens matta var plötsligt stilla havet och mammas "Hanna middagen är klar!" kunde vara den mest fruktade sjörövaren på de sju havens kod för "Lämna inga överlevande".
Gungorna var inga vanliga gungor, du kunde gunga så högt att du brände tårna på solen, och hoppade du av i precis rätt ögonblick så kunde du, om du inte landade i sandlådan, ta en liten molnpromenad sådär på tisdageftermiddan. Hade du tur träffade du farmor, för där bodde hon, i himlen, där alla döda bor, alla maskar man trampat på, min gamla grå katt Arne och den där fisken i akvariumet som helt plötsligt inte ville simma mer.

Man kunde sitta i timmar och leka med bilar eller Barbie & hennes alla vänner & kläder. Man hade minst ett bråk om dagen med Ken, för han ville aldrig laga mat eller promenera med hunden, men bra på att pussas, det var han.
När jag var riktigt liten så gick jag ut i trädgården, satte mig på gräsmattan och tjöt "IIIIIIAAAAAA!!!" tills min granne Ida kom ut och lekte med mig. När jag blev några år äldre och aningen visare så skuttade jag över vårat staket och knackade på deras dörr och frågade istället om Ida möjligtvis ville leka. Det ville hon alltid.
Vi cyklade, och klättrade i träd. Och bytte en massa bokmärken.

Tänk när ett bokmärke var ens mest värdefulla ägodel, och den enda chansen man skulle byta bort det var om man blev erbjuden en hel karta med glitterbokmärken (för de var om möjligt ännu finare), och även Då tog det emot när man räckte över den där stora ängeln med rosa vingar och blå ögon.. för tänk om man ångrade sig.
Slutsats, Livet var lättare när man var liten.

Jag är fullt övertygad om att vi alla har det där landet där fantasin inte känner några gränser inom oss, under hela livet. Men när vi är mitt uppe i att leva med allt vad det innebär för en vuxen människa, med ansvar och åtaganden. Så tar vi oss aldrig tid att ta en promenad där.. Å det är synd, för en liten liten stund där, ger så mycket tillbaks till livet här och nu. Vi behöver få kyssa den där filmstjärnan, bada i solnedgången med delfiner eller sitta utanför vårt lilla tält å se solen sakta sjunka över den kenyanska savannen medans brasan håller alla vilda djur på avstånd..
och När är ett mer lämpligt tillfälle att göra något sådant, än dendär regniga onsdagskvällen efter en dag då allt gått snett..
Den där dagen när kaffet hinner blir kallt påvägen mellan pressbyrån och spårvagnen, den där dagen då du lämnade ditt paraply hemma efter att ha slängt en optimistisk blick upp på den grå himlen, Den där dagen då batterit på mobilen dör när du är en halvtimme sen och har en kompis som står å förtvivlat väntar i regnet. Den där dagen då du sitter på en 3 timmar lång föreläsning, med kurrande mage och det sista stiftet i stiftpennan går av,rullar över bänken och försvinner ner någonstans på golvet.
Sådana dagar lägger jag mig i soffan när jag kommit hem, och tar en promenad i venedig.. Jag går längsmed kanalerna, över de små broarna, låter handen följa längsmed husväggen till ett av alla de färgglada husen nere vid vattnet..
Du borde ta dig en promenad där, vem vet, kanske spelar Johnny Depp in sin kommande film i just det kvarteret du väljer att promenera igenom, Kanske är den tjocka lilla farbrorn i glassbutiken på gott humör å bjuder på en extra kula hallonsorbet.. ta mod till dig och hälsa på den äldre damen som likt varje morgon sitter med sin kopp kaffe och sin tidning vid ett av alla uteserveringars små runda bord med rutiga dukar, hon kanske har en helt fantastisk livshistoria som hon gärna berättar för dig, vem vet, bara du..
Stick dit imorn vettja, inga dyra flygbiljetter, inga omständiga packningar, bara lägg upp fötterna & blunda..


dagens bild:

Ja så skulle man kunna sammanfatta dagen.
Varken mer eller mindre..
Jag är rastlös men min onda hals tillåter inga springturer..
Jag är sugen på choklad men min självdisciplin bara skrattar mig rått i ansiktet å viftar (o)lockande med en morot..
Jag har hittat vårens absoluta måste-ha-skor men min plånboks innehåll skulle inte roa en hemlös ens..

Och regnet smattrar mot balkongdörren, som ett sorgligt soundtrack till dagen.. lätta små droppar som ibland får en släng av vinden och smattrar häftigare för att sedan avta igen och bara lägga sig tillrätta mot rutan utan att göra minsta väsen av sig.

En tidig morgon för ett par veckor sedan, väcktes jag av solen..
Det ska tilläggas att det finns få saker i den här världen som gör mig så lycklig som att väckas av solstrålar i ansiktet.
Jag gick upp, och öppnade mot mitt bättre vetande balkongdörren för att släppa in den så tillsynes friska vårluften och luta mig mot balkongräcket, lägga hakan mot armarna, blunda och känna solen värma mitt ansikte.
Det var kallt. Solen som sett så varm och härlig ut var mest en liten ljusboll utan större värmande effekt..
Men jag var glad ändå.. Jag skrev snabbt en låttext i imman på dörren. En text som sedan några år tillbaka ligger latent i mitt blodomlopp för att vid behov puffas upp till hjärnan och skänka en stunds lugn.
Nu har den med största säkerhet regnat bort..
Men ibland vissa kyliga mornar så kan man urskilja ett ord eller två, det gör mig glad.. för det får mig att tänka på den där morgonen, och på solen, å då e det lite skit samma att det regnar, med betoning på Lite, för visst känns hela livet lite ljusare, när du väcks av solen.

Å så till dagens bild..

Jag hade en superb idé ang. vad jag skulle skriva om här ikväll, för bara 10 minuter sedan i köket.. nu minns jag inte längre vad det var.
Jag var hungrig, jag öppnade ett skåp, stod en lång stund å tittade in på allt ätbart där i, och stängde sedan igen..
Jag fann en apelsin, apelsiner är goda. Den ligger nu framför mig på databordet, rund & orange och allmänt uttryckslös. Jag äter den efter jag har skrivit detta, för apelsiner är söliga frukter, eller så är jag en sölig människa, men i vilket fall som helst får den vänta på sitt öde en liten stund till.

I början av veckan slogs jag av den välkända The botten is nådd-vågen som ibland sköljer över en..
Man kan då välja att reagera på två sätt.. Det första sättet är:

Lägga sig ner å låta vågen rinna in i alla håligheter i kroppen å känna hur man långsamt fylls som en vattenballong, och blir tyngre & tyngre tills man förr eller senare spricker, då måste vattnet naturligtvis ta vägen nånstans,och väljer  oftast då ögonhålorna som utfart, och ut kommer oändliga mängder saltvatten.
När man är tömd, och vågen så att säga har passerat, kan man andas å fortsätta leva i vanlig fart i väntan på nästa våg. En viss känsla av lättnad infinner sig ofta precis efter tår-tömning, men låt dig icke missledas, för strax efter denna lättnad gör sig tomheten påminnd, Men allt annat vore ju konstigt då du givetvis behöver få upp vattennivån i kroppen på en lagom nivå för att finna den inre ballansen.
Det gör du genom att då & då råka ut för något litet missöde, någon form av besvikelse, misslyckande eller sorg. Detta sätter saker i perspektiv & du lär dig att uppskatta.
(Hela detta "du måste uppleva det dåliga för att uppskatta det bra"konceptet kan diskuteras, jag kan se sanningen i det,men den sanningen gör mig arg, men mer om detta en annan sysslolös natt.)

Det andra sättet att reagera är:

Att med ett hurtigt leende motarbeta vågens hysteriska framfart inom en, analysera orsaken till vågen, rada upp möjligheterna till att pulvrisera orsaken, om dessa inte existerar; finna nya möjligheter som får orsaken att minska i tyngd och värde och sätta dessa möjligheter i verkan.
På detta sätt kan man känna sig tillfälligt stark och låta vågen veta vem som bestämmer.
Men tyvärr fungerar detta bara tillfälligt, för även om ens nya framanalyserade möjligheter motverkat vågens översköljande effekt så ligger vågen där latent och bara väntar på att få kasta sig över dig i ett svagt ögonblick. Men det kan hända att du varit så positiv och handlingskraftig så vågen inte kan störta över dig av samma anledning längre, för den anledningen har du tagit dig i kragen och gjort något åt.

Poängen är, vågor kommer & går. Och jag tror att det måste vara så. Vi måste tömmas för att kunna fyllas på igen.
Och en The botten is nådd-våg kan vara nödvändig för vissa människor för att verkligen få dem att hitta motivation till förändring. För det är så lätt att finna sig i & tillåmed bli bekväm i lägen i livet som faktiskt kunde varit mycket bättre med bara lite ansträngning. Så om ni inte hittar motivation innan vågen sköljer över er, se inte vågen då den kommer som din fiende utan se den som den ultimata anledningen att orka ta tag i saker å ting.

2007..
jag orkar inte sammanfatta, men det har som alla andra år innehållit en skopa bra, en skopa dåligt, några smulor oväntade vändningar och en å annan tillkommande förvirring.
2008..
jag kan omöjligt uttala mig såhär en vecka in på det nya året, men jag har förhoppningar, stora förhoppningar, mindre förhoppningar, förhoppningar om ihållande självdisciplin och modet att ta en å annan risk. En å annan speciell risk, och en å annan allmän risk. Hoppet om att hålla ögonen öppna å huvudet på skaft å ta alla möjligheter som serveras mig, och se till att även ta de som jag vill ha men som inte serveras mig.
så här står man nu, inför ett nytt år.. jag kan inte förvänta mig bara härligheter och positiva saker i mängder, men jag kan förvänta mig upplevelser, möjligheter och till synes omöjligheter som ligger framför mina fötter, jag kan ta ett jättekliv ut i detta nya året med inställningen "medvind och motvind, ge mig! för det är så tråkigt när det är vindstilla."


Nyårsaftonen blev helskön.
existensiella debatter, ostbågs-betar och fyrverkerier, filmade nyårslöften och danny & sandy.

Jag e helt överlycklig över min underbara släkt å mina underbara vänner
Nära å kära,ni är allt, å kunde jag (utan att ifrånta er den underbara gåvan av frihet) så skulle jag ha er allihop under sängen å ta fram er det första jag gör varje morgon, å efter att ha blåst bort mattan av damm som skulle täckt er från topp till tå,Kramat er å tackat för att ni finns...

Nu var man ett år äldre, å kanske aningen visare, va vet jag. Vi säger så, för det låter bra.

Känns som att åren går fortare och fortare, eller blir kortare och kortare, kan det vara så?
håller vi på att implodera.. eller är vi bara så fruktansvärt stressade så många timmar,dagar & veckor om året så det orsakar enorma minnesluckor å tidsuppfattnings-svårigheter..
fort går tiden iaf, å vissa dagar är det skönt,saker blir avklarade,man kommer närmare någonting man längtar till.
..sen finns det vissa stunder och dagar man bara vill frysa å stanna i. Har blivit en del sådana under detta året,precis som alla andra år,kanske under sommaren (eller den lilla sommar som blev om den ens kan kallas sommar) framför allt.
Dagar när allt är tugnt och tiden segar sig fram som en padda på is, det är då man känner hur mycket dessa minnen betyder, när man tänker tillbaka å kommer på sig själv med att sitta å stirra rakt ut i luften med ett leende upp till öronen. härligt.

Kanske ligger det något i klassikern "Tiden går fort när man har roligt!", i så fall måste jag haft ett galet skojigt år!

som har "någonting", det där "någonting" som gör så att när man första gången ser personen känner "Honom/Henne ska jag ha,vi passar perfekt för varann!", På ett icke-hysteriskt & o-ha-galet sätt..
vilket är svårt att se det som nu med den fraseringen jag valde.

Jag har mött få sådana människor under min livstid, men ett par stycken, som har skymtat förbi, gett mig en snabb blick, och Fastnat, tagit sig in via ögat, förmoligen hoppat över hjärnan och sedan bara kutat ut i hela kroppen för att till sist lägga sig till rätta någonstans i hjärt-trakten, eller kanske bakom vänstra knäskålen?

Det jag tycker är spännande, är vad det är dessa människor signalerar, eller "har", Vad gör dessa människor till "oj,jag kan inte sluta titta,funderafundera,fastna" istället för att bara stanna på det som de flesta förbipasserande intressanta "objekt" annars får lov att klassas som, "oj,fin!,glömd".

Och som den människa jag är, och som den Tjej jag är, så ska jag såklart analysera sönder, och fråga mig själv och andra det självklara frågan "Är det någon mening med detta? Betyder detta något?" eller är det bara min kropp å knopp som reagerar på något jag tycker är vackert.

Sen sitter man där med de få små pusselbitar man har av denna människa, och de man tror sig ha fast egentligen bara är det personens utsida i kombination med ens egna referenser,fördomar och erfarenheter har skapat. Och försöker bygga upp en person, som förmodligen blir precis den personen man vill att det ska bli eftersom personens yttre vid första anblick fullständigt pumpat kroppen full av endorfiner.

Äh, det är väll skönt att drömma och låta sig vara fånigt lågstadie-kär..
Men man kan ändå inte låta bli.. att... ja menar.. tänk om?.. det kanske är menat..

Jag satt med benen i kors i en hyfsat bekväm skinnsoffa och läste skvallerblaskor blandat med frisörlitteratur dvs tidningar med 75% reklam och de resterande 25% bestående av bilder på snea luggar,spretiga tofsar och avancerade flätade kreationer. Foten vippade i takt till nån komersiell tuggummipop som flödade ur högtalarna och jag sneglade på killen i fotöljen brevid och konstaterade att hans vänsterfot gjorde likadant..
Mamma satt och blev klippt av en såndär oförskämt snygg ung tjej med allting finslipat,från hårtopparna till de perfekt målade tånaglarna..(vilka jag självklart inte kunde se pga att hon som alla förnuftiga människor gör på hösten,använde skor,men ändå tog för givet fanns där) Jag funderade på hur lång tid det skulle ta, om jag skulle stå ut med värmen eller ta av mig mössa och jacka,..
Jag slår upp en sida i en av alla dessa tidningar,"Pause" (vilket förövrigt är ett ganska passande namn för en tidning fylld av allt som en människa kan behöva för att ta en pause från verkligheten och livet och allt som faktiskt är Viktigt och På Riktigt), å där står Ola Salo med lätt tupperat hår och hårt sminkade ögon, jag blir lite glad av synen, vilket jag alltid blir av att se honom utan att inte riktigt veta varför, och bestämmer mig för att läsa artikeln. I slutet av den 1 1/2 sidor långa intervjun kan jag inte låta bli att skratta, kasta mig ner i min väska efter en penna och min kalender och skriva av detta underbara uttalande...

Är självsäkerhet alltid klädsamt?

- Äkta självsäkerhet är läckert och klädsamt.
Påklistrad självsäkerhet är lika oklädsamt som alla andra falska förklädnader.
Äkta självsäkerhet är egentligen ödmjukt, för då ger du människor valmöjligheten att antingen hata eller älska dig.
Då kommer precis lagom många att tycka om dig.
Det funkar både privat och artistiskt.

Ja det e tre saker det har vart allt för gott om på sistonne.
*poff* nu kom hösten, och den klev inte på diskret utan den klampade på utan att torka av stövlarna på hallmattan så att säga..
Men jag tycker om hösten, det e nått charmigt över när vägarna e fulla med blöta oranga,gula och röda löv.. När de lövlösa buskarna i stan är fulla av upphängda upphittade vantar.. frost i gräset på mornarna och 3 koppar te framför tv:n på kvällarna..



Har precis sett klart på Amélie från Montmartre för säkert tionde gången, det är en film som gör mig lycklig in i benmärgen. Och hon är så Vacker
 

Har inte så mycket mer att erbjuda inatt, så over and out.. och imorn ska jag ut å fånga hösten med min kamera..

ja tjenahejsan, jag måste bli bättre på att skriva här..
Det har hänt en hel bunt saker sen sist, men jag får väll peta å plocka lite, för allt kan man ju inte klottra ner här.

vad har hänt,vad har hänt..
tja,göteborgs kulturkalas hann jag besöka x 2
Lilla bommen besöktes av Bounce, galet bra, gänget som insett att street inte går att dansa utan en jävla skopa attityd, ett leende å självdistans.
Det handlar om att veta om att du är svincool och leverera det med ett självsäkert men öppet å hjärtligt flin. Du är inte bättre än nån annan, du bara Älskar det du gör, och dansen älskar dig, den har bosatt sig i din ryggrad, du går dans, äter dans och andas dans. Den är din ventil.. den släpper ut känslor och suger in känslor,atmosfärer och vibbar, den ventilerar själen, för den behöver som vilket rum som helst blåsas ur from time to time, korsdrag som möblerar om allt som ligger där inne å dammar.

Ja,visst kunde vi haft bättre väder,men vi gjorde det bästa av situationen.
Vi hann till å med spela kubb på stranden mellan 2 skurar, how lucky are we.
Svensk sommar när den är som... mest svensk.
En massa onyttig mat, en massa regn, vacker natur, plocka sten, massa prat, skvallertidningar, vandrarhemsduschar å ett å annat får.

Men öland är öland,å man kan inte låta bli att älska det.
Man kan hamna på små ställen och i små vrår där man faktiskt tror att man har hamnat någon annanstans i världen för en sekund, på någon liten medelhavsö, vit sand, vita stenar,blekgröna taggbuskar med lila blommor å lågt växande träd..

men reegnreegnreegn

Men med go släkt å en kall cola så blir allt kalas.
eller va säger du Annamaria, ''kirvikirvi'' haha.

Well.. längesen jag uppdaterade.
Uppdateringen får inledas med The Hannas trip till solen.

Lysekils klippor badande i sol å bra musik väntade,men kändes plötsligt som en hägring när vi på nisseterminalen inser att vi har EN konsertbiljett. Hanna.. GODDAMN I'M SO SORRY. Meeen det löste sig med en mindre springmarsh å ett halvdesperat ''hej,kan man boka biljetter hos er'', med en tidsmarginal på fem minuter kastade vi oss på bussen and of we went..

Vi slängde in bagaget på hotellet å blev informerade om att havsbadet där konserten skulle vara ''låg på krypavstånd'',vilket vi var mycket nöjda med.
Sen gick vi på jakt efter Mat. När vi insett att blodsockret var i tårna å samtalsämnena började övergå i gäspningar hittade vi en liten restaurang där vi landade.

Sedan tio minuter innan systemet ska stänga ger sig The Hannas ut på jakt efter Systembolaget, vilket vi finner 5 minuter innan stängning, ännu en gång denna magnifika tidsmarginal.

Timbuktu å Damn,The Ark,ställen med skylten ''nattöppet'' vilket inte alls var sant,kissa i rabatter,snygga saxofonister,Brats å Värmläningar och ''Kebaben e SLUT''. Men sen e vi ju inga ''rock'n'rollers'' heller,vi e ju The Hannas,vi är överlägsna alla rock'n'rollers.